Agneta Klingspor är död. Det meddelar familjen TT. Hon skrev om att växa upp i ett konfliktfyllt hem och att finna sin väg som ung vuxen och kvinna. Hon berättade ofta i jagform och via dagboksanteckningar, exempelvis i skildringen av livet 1977-1992 med den kongeniala titeln Nyckelroman. I centrum står en kvinna i begynnande medelålder på Södermalm i Stockholm.
Klingspor beskriver med hetta, blodfyllt och passionerat, en kvinnas liv, där dröm, verklighet och samhällsdebatt vävs samman. När böckerna kom betonade kritiker ofta de oblyga sexskildringarna på ett moraliserande sätt, något som inte sällan drabbade frispråkiga kvinnliga författare i samma generation, 1968-tidens förmenta frigjordhet till trots.
Hade många arbeten
Agneta Klingspor föddes 1946 i Lysekil och uppväxten i Uddevalla färgades av föräldrarnas förbittrade gräl, något som skapade en känslighet för förtryckets mekanismer och hur orden är direktverkande på kroppen:
”Nu ringer pappa igen och anklagelserna haglar, skammen ska naglas fast i mig... Vreden darrar inne i stålsträngens nerv. Orden är farliga inne i munnen, inne i magen, utanför kroppen, mellan mig och dem.” (Nyckelroman, 1994).
Klingspor hann pröva på en rad olika arbeten – invandrarlärare, kurator, kulturkonsulent, städerska, skådespelare, mentalvårdare – innan hon blev författare.
Skrev om cancersjukdomen
Vid 62 års ålder drabbades Agneta Klingspor av bröstcancer, vilket skildras i böckerna Stängt pga hälsosjäl (2010) och Går det åt helvete ska jag ändå dö (2016), där hon blandar minnen av ungdomens erotiska möten med skildringar av cancersjukdomen och åldrandets vedermödor, tappade förmågor och begynnande glömska, men där det svåra alltid bryts av dråpliga och drastiska iakttagelser.
I ett uttalande om boken sa Klingspor att det komiska faller sig naturligt: ”Speciellt om något är tungt i tillvaron. Jag menar, livet kan ju vara överjävligt och då måste man skratta!”
Agneta Klingspor medverkade i radio, talade om fotografi och konst, och arbetade även som skrivcoach. Hon tilldelades flera priser och hade ett tioårigt arbetsstipendium från Författarfonden.
Hon sa sig skriva ”till alla som lever och till slut ska dö. Som författare tänker jag inte på för vem jag skriver. Det finns inte i min hjärna. Jag är människa och läsarna också. Det räcker långt.”
Agneta Klingspor blev 76 år.