”America! Jesus! Freedom!”

”Jag vet inte vad det betyder, egentligen, mende jublar när jag säger så.” Kongressledamoten Cam Brady (Will Ferrell) har enIQ-nivå strax över sitt skonummer men har ändå lyckats sitta kvar vid makten imånga val, mycket tack vare att kreti och pleti är ännu dummare.

Plötsligt blir han utmanad av den tillsynesminst lika debile MartyHuggins (Zach Galifianakis) vars kandidatur sponsras av giriga män med mycketpengar.

Komedin ”Rivalerna” är inte rakt igenom slipadmen vissa scener skulle faktiskt kunna kallas satir, några avsekvenserna är nämligen god underhållning med ovanlig politisk konsekvens: uddenär som brukligt inte bara riktad motde absurda amerikanska valkampanjerna, med Gud och patriotism i centrum,filmarna kängar också till ”den vanlige amerikanen” som faktiskt låter sigduperas av skådespelet.

”Rivalerna” drar ner byxorna på denamerikanska drömmen, krossar illusionen om demokrati, påpekar det alla vet: atti USA är ett val aldrig oförutsägbart så länge man har pengar. Här riggar tilloch med styckets skurkar, två storföretagsbossar, kongressvalet till sin fördel(i en möjlig kommentar till valdebaclet i Florida år 2000 som placerade GeorgeW. Bush i Vita Huset – eller så övertolkar jag bara).

Den första timmen är alltså, om man nu räknarbort den plumpa och grabbiga utsmyckningen, en fyndigattack på reaktionism och kristen skenhelighet men som ofta annars när detgäller bred amerikansk underhållning ber den sista akten om ursäkt för vad detvå tidigare sagt. Plötsligt fungerar nämligen systemet, trotsallt. Den amerikanska drömmen tillåts dra upp brallorna igen, den raseradeillusionen restaureras, och framförallt: etik och folklig rättvisa reser sig pånio och rovkapitalisterna hamnar i fängelse – vilket till slut snarare får”Rivalerna” att framstå som en science-fiction än en komedi. Synd.

Will Ferrell gör sin Chevy Chase-figur såövertygande att om man vore bara lätt dragen åt det hinduiska skulle misstänkaen direkt reinkarnation mellan den äldre och yngre komikern (man måste då i ochför sig även bortse från att Chevy Chase inte är död).

Ferrell förvaltar arvet väl, han har det mestaav det som gjorde föregångaren stor, från timingen via den galnaegocentriciteten till förmågan att se fullständigt debil ut – och precis somChevy Chase agerar han, med några lysande undantag, mest i b-filmer.

Ferrell är bäst när han som här, i de första70 av filmens 85 minuter, får spela galen ulv i fårakläder, men sedan när detmotsatta omständigheterna gäller faller han lika platt som sin filmiskaomgivning.