Betyg: 2 av 5
Regi: John Madden
I rollerna: Judi Dench, Bill Nighy och Maggie Smith
Regissören John Madden må ha sansat sig en aning när han gjorde ”Shakespeare in Love” men på det stora hela är han resande i spekulativt mys.
”Hotell Marigold” är en nästan aggressivt inställsam feel good om ett gäng engelska pensionärer som gör en Julia Roberts i ”Lyckan, kärlek och meningen med livet” – det vill säga söker sanningen i Indien.
Ja, det är sannerligen en jolmig subgenre men ambitionen är inte lika högtravande här som i nämnda Roberts-pekoral, fallet blir därför inte lika högt men den etnocentriska blicken är densamma.
Det dröjer inte länge innan de godmodiga britterna börjar styra upp indiernas liv. I all vänlighet lär de infödingarna (som gärna citerar Kipling) att spela cricket, städa ordentligt, styra upp hotellets ekonomi, ta för sig i kärlekslivet – ja, det finns inget som inte kan bli bättre med engelsk hjälp.
Det här är bara små sekvenser i filmens marginal, som nog bara är tänkt att visa på figurernas öppna sinnen men som obönhörligt fäller filmen för kolonialistisk vårdslöshet.
”Hotell Marigold” är för övrigt lika skamlöst målgruppsinriktad som ”Transformers” och ”Twilight” dock, förstås, till en annan, äldre och kulturbärande publik.
Pengaklirret hörs mellan varje smart uttänkt men tillsynes spontant lakonisk replik och, visst, dialogen bärs fram av en begåvad ensemble -bitvis är det faktiskt riktigt underhållande – men inte ens Dame Judi Dench, Bill Nighy eller de andra elitspelarna kan i längden gjuta liv i den här hårt formaterade produkten.
”Hotell Marigold” är med andra ord lika förutsägbar som amöbainfektion efter en gatucurry – så för att spara er pengar och tid kan jag avslöja det som ni kommer att förstå redan efter anslaget, att den inbitna rasisten (Maggie Smith) går från misantrop till fildito på nolltid, att det vissnade gamla paret blommar upp och ja... för att summera:
alla hittar sig själva, alla blir lyckliga. Utom bögen, som dör. Eller jo, han dör faktiskt med ett förklarat leende på läpparna.
Annars vore det ju inte en John Madden-film.
Fredrik Sahlin