I dina händer är en fransk thriller med utgångspunkt i Stockholmssyndromet. Det psykologiska tillstånd som uppstår när en person som hållits fånge till slut utvecklar känslor och sympati för sin förövare.
Efter två års sorg står Yann inte längre ut. Han vill hämnas sin frus död och kidnappar läkaren som han anser bär ansvaret.
Läkaren, spelad av Kristin Scott Thomas blir inlåst i ett grått rum med en madrass. Hon förstår först ingenting men så snart hon får svar övergår förvirring först i skräck och sedan i ursinne.
När ilskan klingar av börjar en märklig relation mellan Yann och Anna att ta form.
Deras utsatthet och ensamhet för dem på något sätt samman. Anna – helt utlämnad och maktlös i hans våld. Yann, också utlämnad och maktlös även om hans liv inte begränsas till ett låst rum.
Titeln I dina händer är ett uttryck för dem båda. Det skapar förvirrande tankar såväl hos mig som hos karaktärerna. De hatar varandra men känner ett motvilligt behov av varandra och varandras närhet.
När Anna lyckas rymma och återvänder till sitt liv och sin vardag har dagarna i fångenskap satt tydliga spår. Hon går till polisen för att berätta om sin kidnappning men förmår inte slutföra anmälan.
Hon lämnar stationen och försöker istället leta upp sin förövare igen.
Hon kan inte sluta tänka på honom och inte heller han. Mot alla odds förvandlas deras hat till passion. Det är ett förbjudet och ytterst tabubelagt tema som onekligen gör sig väl i detta franska kammarspel.
Filmen lyfter många frågor och kärlek och behov. Den suddar framför allt ut gränserna mellan dessa. Är kärlek utsatthet? Skapar utsatthet kärlek? Vad är egentligen kärlek och vad är ett behov? Detta kan inte Anna svara på och hon vacklar fram och tillbaka i sina känslor.
Precis när I dina händer börjar bli riktigt intressant, när den verkligen bränner – då tar den slut och jag finner mig själv nästan överrumplad. Många filmskapares mål är att göra filmer som väcker frågor även efter filmen, men här blir det för abrupt.
Det känns som man dragit i bromsen för tidigt och inte haft kraft att problematisera och gå djupare.
Det är synd, för en timma och tretton minuter känns futtigt för så stora frågor.
Sofia Benholm