Foto: SF

”Inget att se egentligen”

Uppdaterad
Publicerad

Kristoffer Viita minns hur bra ”Taken” var jämfört med sin uppföljare.

Inledningen till första ”Taken” var genialisk i sin enkelhet: pensionerade CIA-agenten Bryan Mills köper en billig karaokemaskin till sin 16-åriga dotters födelsedag. Han hinner leverera presenten med ett osäkert leende när styvfarsan, som ställt till med en löjligt stor fest för ungen, promenerar runt husknuten med hennes nästa gåva – en egen ponny.

 Bryan blir knäckt som en bit torr bark, men när dottern Kimmie kidnappas av en liga svartmuskiga människosmugglare i Paris är det styvpappan med konton i Schweiz som kissar på sig. När världen visar sig vara farlig igen, trots alla illusioner om trygghet i de förmögnas gated communities, kommer plötsligt Bryans gamla skills till användning.

Filmrecension

Med politiskt korrekta glasögon går det att läsa in en aggressiv amerikansk världspolis i hjälten Bryan Mills. Hans överbeskyddande personlighet är som en pappa i dubbel bemärkelse -  på uppdrag för att sätta Europas värsta slödder på plats.

 Men då missar man poängen att Bryan Mills är en tragisk antihjälte snarare än en amerikansk G.I. Joe. ”Taken” handlade lika mycket om hans taffliga försök att bonda med dottern och bevisa sitt värde i ett ojämlikt förhållande till den kyliga rika ex-fru (en perfekt typecastad Famke Janssen). Liam Neesons armbågsled och käkknäckarturné genom Frankrike var som en becksvart blandning mellan ”Hostel” och ”Die Hard” (men utan kaxiga oneliners).

En liten spoiler: ”Taken” slutar i moll. Mamma och styvpappa får tillbaka dottern, och trots att hon lyckades bli kidnappad belönas den bortskämda 16-åringen med sånglektioner av en superstjärna som pappan räddat livet på. Känslan av att ordningen är återställd grusas av det faktum att alla utom Bryan Mills vinner.

Den grymma lärdomen är ju att lönen för den här sortens hjälte är otack – eller status quo – den klenaste av tröst. Hopplösheten som följde ett kaos där allt stod på spel var det som gjorde ”Taken” till ett coolt antiklimax.

I ”Taken 2” är kärnfamiljen redan på gränsen till lyckligt återförenad. Redan där finns knappt någon insats. Bryan Mills har kanske blivit ännu mer paranoid, men är inte alls lika patetisk. Buu.

Under en spontansemester i Istanbul dyker albanmaffian upp igen för bindgalen hämnd. Skurkarna och slagsmålen är standardiserade som i en bortsållad Jason Statham-B-action. Helveteskildringen av en underjordisk traffickingmarknad har ersatts av slapp islamofobi och bristen på story fylls ut med förmodligen jättedyra, men grötiga och tröttsamma biljakter.

Inget att se egentligen, fånigt som clownskor.  

Taken 2

Betyg: 2

Regi: Maggie Grace

Skådespelare: Liam Neeson, Famke Janssen

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecension

Mer i ämnet