Betyg: 3 av 5
Regi: Anders Grönros
I rollerna Erica Midfjäll, Hanna Midfjäll, Ludde Nilsson, Birthe Wingren, Thomas Hanzon, Ola Rapace
Regissören Anders Grönros är med i matchen igen, efter 13 år. Han gjorde ju onekligen bra ifrån sig med Maria Gripe-filmatiseringarna ”Agnes Cecilia – en sällsam historia” och ”Glasblåsarns barn” men sedan tog det stopp, i alla fall på filmduken – delvis på grund av ett omtalat pengatrubbel i samband med den senare produktionen.
Även om det inte självklart var hans fel att det gick snett, fick Grönros problem med kommande finansiering.
Men vilken filmare har å andra sidan inte pengaproblem...?
Nu senast var det skaparna av ”Kyss mig” som hävdade att de blivit motarbetade på grund av filmens lesbiska tema. Det kanske var så, men det finns i ärlighetens namn väldigt få filmare som inte känner att de, av en eller annan anledning, jobbar i motvind.
Det är en tuff bransch och det är, som någon klok kollega har sagt, ingen mänsklig rättighet att göra film.
Nå, nu är som sagt Grönros tillbaka på biograf, även denna gång med en adaption av en framgångsrik roman: Peter Pohls och Kinna Gieths Augustvinnare ”Jag saknar dig, jag saknar dig” från 1992 – som i sin tur bygger på Gieths dagbok där hon berättar om smärtan och saknaden efter det att hennes tvillingsyster dog i en bilolycka.
Och jag är kluven. Förnuft kontra känsla. Igen. ”Jag saknar dig” är nämligen bitvis riktigt gripande. Naturligtvis är den det, temat med ett barn som dör får ju redan på pappret ner publiken på knä, men det finns ju alltid risk att man som berättare går ner sig i sorgeträsket, tar i för mycket.
Men Anders Grönros visar att han kan leverera de stora känslorna utan att det blir spekulativt eller påfrestande pretentiöst. Han portionerar fint, serverar små eruptioner av sorg som sätter själen i gungning, och återgår sedan till tonårens kämpiga vardag. Och där verkar han röra sig hemtamt. Grönros tar barn och ungdomar på allvar, han hävdar bisarrt nog att de är tänkande och kännande individer. Det är bra.
Men samtidigt är det en film med strukturella problem (om man nu får drista sig till att låta som en marknadsanalytiker). Hela bygget knirrar och knarrar, ja, det kärvar ordentligt, inte minst i spelet ? inte hela tiden, men tillräckligt många gånger för att störa.
Bilderna ligger ofta någon sekund för länge, dialogen framförs i hela meningarna med korrekta bisatser, man väntar tills motspelaren dragit sin replik innan man efter någon halvsekund drar sin.
Kort sagt: det flyter inget vidare.
I parentes kan man tillägga att det är upplyftande med en film där det pratas norrländska i Norrland. Dialekter ses ju annars i branschen som något som katten dragit in. Vilket är lite konstigt, realismen är ju det förhärskande uttrycket i mediet, man jobbar ofta hårt för att skapa en illusion av verklighet men det är väldigt sällan som man bryr sig om att det så att säga är klaff på diftongerna.
Fredrik Sahlin