Filmatiseringen av Vilhelm Mobergs böcker om Kristina och Karl-Oskar regisserades av Jan Troell.

Trots att författaren avrådde regissören från att låta skådespelarna prata småländska ville Jan Troell försöka.

– Vi kunde inte utgå från att hitta smålandsfödda skådespelare, så vi hittade en kompromiss. Jag ville inte göra filmerna på rikssvenska, säger han.

Ville ha dialekt

I ”Utvandrarna”, ”Invandrarna” och ”Nybyggarna” pratar alla stora roller dialekt. I den mån de kunde.

– Liv Ullman är ju från Norge. När Bengt Forslund (producent) och jag berättade för Vilhelm Moberg att vi ville ha henne i huvudrollen sa han, ”men norska låter lite som småländska”. Alla pratade med åtminstone någon slags sydlig prägel. Så gott de kunde efter musikalisk förmåga, säger Jan Troell.

”Gjorde så gott de kunde”

En Utvandrarna utan dialekt hade stört Jan Troell, säger han. Då hade filmen förlorat någonting.

– Max von Sydow är född skåning och tillbringade många barndomssomrar i Småland. Han pratade helt övertygande. Eddie Axberg och Pierre Lindstedt var stockholmare, de fick tala stockholmska med tungrot. Det lät konstigt men de gjorde så gott de kunde. Monica Zetterlund talade väl värmländska med tungrot. Jag tycker att det blev någonting man accepterade i filmen.

Riskerar utslätning av språket

Jan Troell tycker att dialekter berikar språket.

– Annars blir det en utslätning. Men jag tycker att det har börjat svänga åt andra hållet, att dialekter används mer och mer. Förr kunde man inte tänka sig att en icke-rikssvensktalande person skulle kunna läsa upp väderleken till exempel.

Men svensk film och tv kan blir bättre på dialektal mångfald, tycker han.

– Brittisk film är så fantastisk på det viset. Det bidrar med någonting bra. Men risken är, när man inte har dialekten i sig naturligt, att det blir falskt. Det är en balansgång, säger Jan Troell.