John le Carré uppfann sin egen genre: spänningsromanen som sorgesång, som elegi. Därmed, redan i de tidigaste böckerna under 1960-talets allra första år, fångade han kallakrigsepokens säregna och sorgliga kärna: den perverterade moralen, de förvridna drivkrafterna, den oundvikliga ödeläggelsen.

Allt detta listiga slit, all denna analytiska skärpa, dessa klara tankar – och så leder det bara till att man blir ännu ensammare, ännu dödare inuti. 

Namnet till trots är George Smiley – den store segraren i le Carrés universum – verkligen ingen glad människa. Han har gestaltats med ett slags grandios nollställdhet först av Alec Guinness och sedan, i Tomas Alfredsons underbara “Tinker, tailor”, av Gary Oldman, gråare än grå. 

John le Carrés icke-hjältar är nära släkt både med Shakespeares prinsar och, för en svensk blick, med Klas Östergrens gentlemän. De agerar i en spelvärld där svek alltid är det säkraste kortet och förlust alltid slutresultatet. 

Att John le Carré skrev den brutalt illusionslösa genombrottsboken “Spionen som kom in från kylan” redan 1963 var en bedrift av självständighet som är svår att fullt ut förstå nu, när det sedan länge blivit rutin att skildra efterkrigstidens västmakter som en tragedi som poserade som det godas muntra triumftåg.  

Hans författarskap är förknippat med det kalla kriget, politik och underrättelseverksamhet – men den le Carréska sensibiliteten kunde fungera även på andra ämnen. Avståndet och smärtan är inbyggd i själva språket hos le Carré, i hans omisskännliga, mycket europeiska version av hårdkokthet – en stil som är liksom torr och lyrisk på samma gång, krass och svindlande.  

I hans andra bok, “A murder of quality” från 1962, är det klasshögfärd och maktfostran i engelsk privatskolevärld som skärskådas. En lärare, excentriker och cyniker, levererar en replik som skulle kunna vara portalparagraf för missriktade ansträngningar överallt: 

“Förr tyckte jag det var begåvat att blanda samman tragedi och komedi. Nu önskar jag att jag kunde skilja på dem.”