Documenta är en konstnärlig och intellektuell kraftsamling som sker vart femte år – och det är en jätteapparat. Samlade i Atens konsthall är, utöver kuratorer och sponsorer, de 160 konstnärer som jobbat med utställningen. Och i stort sett alla presenterar något nytt som världen aldrig tidigare skådat.

Uppstod i uppbyggnaden efter andra världskriget

Den första upplagan av Documenta ägde rum 1955 i ett Tyskland som var på väg att återuppbyggas efter andra världskriget, både materiellt och moraliskt. Det blev ett symboliskt skifte, från nazismens kulturella mörker till en omfamning av den mest radikala konsten. Och det har fungerat, det finns mäktiga kommersiella konsthändelser som Art Basel, tunga konstbiennaler som Venedigs – men det finns bara ett Documenta.

– Man är van vid att det ska handla om att man ska ta hela världen till Kassel. Nu verkar det som att man tar Kassel ut i världen och det är ju lite en omvänd attityd kan man säga, säger Daniel Birnbaum som är chef för Moderna Museet.

Visar konst där det finns sociala spänningar

Att flytta institutionen från rika, trygga Kassel till utsatta, instabila Aten är dubbelt enligt Daniel Birnbaum.

– Istället för att nu visa politisk relevant och dagsaktuell konst i vita rum i staden Kassel, så väljer man att visa samtida konst där det verkligen finns sociala spänningar av ett annat slag.

Det har av vissa uppfattats som att konstvärlden genom det här turistar i krisens Grekland. Andra har sett det som att rika Documenta med sitt kapital, till stor del baserat på tyska skattepengar, ber om ursäkt för hur väst i allmänhet och Tyskland i synnerhet betett sig under krisåren.

– Någon från New York Times kom förbi igår med en idé om att vi representerar någon slags ”soft power” från den tyska regeringen. Att vi gör turism av andras olycka. Men för mig förminskar det här fullkomligt vad som händer i den här staden, säger Daniel Birnbaum.

”Handlar inte om politisk konst”

Paul B. Preciado är en av utställningens kuratorer och som även är filosof till vardags. Han värjer sig mot beskrivningen av att det som nu syns i Aten främst ska ses som politisk konst.

– Documenta handlar inte alls om politisk konst. När man går till utställningslokalen är det inte aktivism inramad som konst som man kommer se. Absolut inte. Varje konstnär som arbetar med Documenta är också politisk tänkare, men utan att deras konst för dess skull har något slags budskap som ska förmedlas till dig utifrån någon ideologisk ram. Den här konsten tvingar dig att tänka annorlunda, den befriar din fantasi.