Henry Diltz möter upp med en kamera på axeln och solglasögon i handen, och ser ut som han antagligen brukar se ut när han går omkring i solen hemma i Hollywood i Los Angeles, Kalifornien. Och trots att han säkert berättat sin historia hundratals gånger, verkar han uppriktigt engagerad och intresserad av att berätta för oss som inte ännu vet, hur allting började:
– Jag har aldrig riktigt lärt mig hur man ställer in bländaren och såna saker, säger Henry Diltz och visar med sin kamera hur han stod där i början och vred och vände på objektivet. Jag var musiker och spelade i Modern Folk Quartet. Vi köpte några begagnade kameror på skoj när vi var ute på turné. En i bandet ville att vi skulle svänga in på närmaste mack och köpa film och sedan gav han oss en varsin liten gul filmask.
Filmasken var min skola
– Jag undrade vad det var för siffror på kameralinsen, hur man skulle ställa in alltihop – han sa: läs på asken! Så det blev min utbildning, den där lilla filmasken – och det funkade!, säger Diltz och vi får höra ett av hans många skratt under intervjun.
Han menar att det var en lycklig slump som gjorde att han blev musikfotograf över huvud taget och att han blev Woodstockfestivalens officiella fotograf 1969. Hans bilder fick en enorm betydelse för hur festivalens image skapades och spreds och så har det fortsatt. Han är ett stycke levande rockhistoria och har varit en viktig del i många musikintresserade människors liv i decennier – kanske många bara inte är medvetna om att det är just han som ligger bakom alla dessa välkända skivomslag och förstasidor.
Har läst psykologi
Henry Diltz blev snabbt känd som den fotograf som lyckades komma nära, som fick de stora stjärnorna på 60- och 70-talen att trivas i hans sällskap, koppla av och vara sig själva och stämningen i hans bilder blev omisskänligt unik och äkta.
– Jag är väldigt intresserad av människor och har läst psykologi. Jag är intresserad av varför människor är som de är, vad som får dem att gå igång. Och jag är en iakttagare – jag älskar att observera människor om jag är på en flygplats eller på gatan och jag tar en massa bilder på folk när de inte märker det, avslöjar Henry Diltz.
Ingen studiofotograf
– Det var likadant med musikerna jag fotograferade. Jag ville bara se och dokumentera vad som hände, jag ville inte att de skulle posera. Jag var som en fluga på väggen, som man säger...
Du är ingen studiofotograf...?
– Nej, jag är ingen studiofotograf, nej!
I SVT:s K-Special ”Rockfotografen Henry Diltz – pojken med kamera” får vi möta många kända profiler som berättar om sina upplevelser av Henry Diltz, bland andra medverkar den tidigare Beatles-medlemmen Ringo Starr:
– Jag har varit med på en del fotograferingar, och det brukar vara som en uppvisning. Fotografen vill att du ska vara i en studio med smink och allt. Det är som att det är deras föreställning. Med Henry är det artisternas föreställning – det är det som är det bästa med Henry, säger Starr.
Hittade på äventyr
Henry Diltz och hans kollega, grafikern Gary Burden, hittade ofta på ett äventyr när de skulle fotografera för ett album eller ett magasin. De åkte iväg tillsammans med artisterna i flera dagar och sov under stjärnhimlen i öknen, lekte cowyboys i en övergiven filmstad eller umgicks i någons trädgård.
– På det sättet fick vi gruppen att komma bort från managers, flickvänner och telefoner, och det fanns ju inga mobiltelefoner på den tiden, säger Henry Diltz.
Han fyller 77 år på söndag, men är fortfarande verksam som fotograf och gallerist och reser runt och visar sina bilder. Han är förtjust i att sätta ihop diabildsvisningar för sina vänner och han beskriver sig själv som en jägare och samlare – just nu samlar han peace-tecken, men annars är han förtjust i kor, gamla lastbilar, brandposter, skyltar och siffror. Bland annat. Och han fotograferar, med minst en, helst två, kameror, varje dag:
Ser på livet genom kameralinsen
– Igår gick jag runt i Stockholm och tog 400 bilder med min lilla kamera. Vi åt middag på Fotografiska Museet och jag satt där och zoomade in folk hela tiden, säger Henry Diltz och måttar med fingrarna när han visar hur han bestämmer sig för hur bilden ska beskäras.
– Folk vet inte att jag gör det, men jag gör det hela tiden, säger han och ser sådär klurigt lycklig ut som en liten pojke som just lyckats med ett bus gör.
– Att fotografera är min hobby, det är min passion och det är en livsstil och jag ser ofta på livet och världen genom kameralinsen.