Kollektiv queerkonst

Publicerad

LTTR är ett queerfeministiskt konstnärskollektiv från New York som växte fram ur nittiotalets feministiska Riot grrrl-scen. Nu visar de sitt arbete på Tensta konsthall.

De gör TV-installationer, performance, musik, poesiuppläsningar och en årlig tidskrift.  Arbetet är en blandning av queer konst, aktivsim och forskning och nu visas det upp i en arkivutställning på Tensta konsthall.  Precis vid ingången till utställningen reser sig de gigantiska bokstäverna L,T,T,R upp över väggen och ovanför dörren till det som verkar vara en ingång till en städskrubb.

– Det var det sista jag gjorde igår. Jag fick ett infall och började måla, berättar Emily Roysdon som kvällen innan färdigställde det sista tillsammans med övriga konstnärer bakom kollektivet – K8 Hardy, Ulrike Müller och Ginger Brooks Takahashi.

Det var i början på 2000-talet som de samlades kring en idé att skapa ett kollektivt konstverk, där syftet var att alla involverade, skulle kunna se sig själva på nya sätt.

Det resulterade i en årlig tidskrift som gick under förkortningen LTTR – Lesbians to the rescue. En förkortning som kom att skifta i betydelse över åren och stå för ”Listen Translate Translate Record”, ”Lesbians Tend To Read” och ”Lacan Teaches To Repeat”.  I tidskriften, som innehöll allt från essäer, poesi, fotografier, teckningar och andra konstverk, togs frågor upp som rörde förutsättningarna för lesbiska och queera liv, och behovet av ett få definiera sig själv.

– Vi ville skapa en plats där vi alla kunde vara bredvid varandra och vi ville skapa ett utrymme där vi fick göra den konst som vi alla ville se, säger Ginger Brooks Takahashi som bland annat är ansvarig för det första tidskriftsnumrets medföljande bokmärke och dörrhängare.

Totalt kom ett hundratal konstnärer att bidra till LTTR och genom åren kom verken att byta skepnad fler gånger.  Från utställning visas bland annat LP-omslag, posters, brevkuvert, tamponger, spiralblock, uppläsningar, performance och videoverk. Samlingen av kvitton och utskrivna mejl som presenteras i en glasmonter, berättar också om produktionsförfarandet.

– Vi hade inga stipendier, knappt några pengar. Allt gjordes i en do-it-yourself-anda, för att vi alla ville att det skulle hända och vi såg till att det hände och genom att visa upp våra kvitton så berättar vi också om hur förutsättningarna såg ut för oss, berättar K8 Hardy. En CD-skiva spelades också in och de 17 spåren uppvisar en blandning egenproducerad musik, varvat med monologer och omtolkade låtar. Bland annat gjordes Baha Mens hitlåt ”Who let the dogs out?” om helt, och i en mer elektro-popfierad version lyder refrängen i LTTR:s tappning: ”Who let the Dykes out?”

Samtliga huvudredaktörer, utom Roysdon som är bosatt i Stockholm, har tagit sig från New York till Tensta för att vara på plats under vernissagen.  Vid fotosessionen placerar de sig på träpallarna, på kuddar med de grafiska förtryckta örngotten med texten ”New Rage Thinking”. De håller om varandra och skrattar högt åt bildspelet som projicerar ögonblick från tiden 2002-2008 när kollektivet var verksamma.

– Den här utställningen och LTTR, är ingen instruerande modell. Det är mer en kommentar som att säga: ”det var så här vi gjorde det. Det här var anledningarna. Det här är energin av alla hundratals personer som var involverade – vad vill du göra?”, säger Emily Roysdon.

– Och det jag tror att utställningen kan lära är att även om situationen kan verka oläglig, ekonomiskt till exempel och det politiska innehållet i samhället du lever i, inte är vad du vill att den ska vara, så finns det alltid en möjlighet att skapa ett eget utrymme och det är att göra det tillsammans med de som delar ditt perspektiv, dina tankar, dina drömmar och med samma energi, säger Ulrike Müller.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer