– Varenda regeringsförklaring i modern tid har innehållit floskeln ”Hela Sverige ska leva”. Men det är på något sätt också något man inte behöver leva upp till, säger journalisten och författaren Po Tidholm, som just deltagit i ett seminarium om dragkampen mellan stad och landsbygd, ett tema han utforskat i både bokform och tv-dokumentärer.
Kulturens döda zoner
-Det finns verkligen döda zoner i Sverige, dit den statliga kulturen inte når. En väldig massa människors politiska och sociala liv speglas inte och det tror jag är ganska farligt för då urlakas medborgarskapet, säger Po Tidholm och påpekar att frågan hänger ihop med lokaljournalistikens allt sämre förutsättningar.
Hur fler ska nås av mer kultur och vem som ska betala, är en röd tråd på kulturkonventet Folk och kultur i Eskilstuna. Enligt en rapport från intresseorganisationen Hela Sverige ska leva, är 70 procent av dem som arbetar i konstnärliga yrken boende i eller i närheten av en storstad idag.
Statens kulturbidrag till regionerna är ojämnt fördelat, med en betydande del av kakan till Stockholm och andra större städer, som förstås också har fler kulturinstitutioner. Bland länsteatrar och länsmuseum varnas och varslas det sen en tid tillbaka.
– Vi och flera andra regionala institutioner i Västerbotten har svårt att nå ut, för att medlen inte räcker till. I ett stort län, glest befolkat, bärs mycket av kulturen upp av civilsamhället och det bygger på ideella krafter, säger Ulrica Grubbström, länsmuseichef på Västerbottens museum.
För snart tio år sedan infördes kultursamverkansmodellen som gav regionerna ett större inflytande över kulturen och bestämmanderätt över hur det statliga statsbidraget till regional kultur ska fördelas.
Statens kulturbidrag sackar efter
Men samtidigt som kommuner och regioner spenderat mer pengar på kultur de senaste åren, har den statliga insatsen släpat efter. En större pott statliga kulturpengar till kultursamverkansmodellen är något som regionpolitiker efterfrågat länge och som kulturminister Amanda Lind (MP) är öppen för.
– Det blir ytterst en fråga för budgetförhandlingarna. Nu gjorde förra regeringen ett antal stärkningar av kultursamverkansmodellen och det är ju sant att statens andel har minskat något i jämförelse med regionerna. Det är positivt att regionerna går in och satsar på kulturen men då gäller det att staten svarar upp mot de satsningarna, säger Amanda Lind (MP).
Men alla regioner satsar inte lika mycket. Något som nyligen blev tydligt i Skåne, där kulturanslagen sänktes kraftigt, vilket också gjorde att de statliga anslagen sänktes.
Men är en större pott statliga kulturpengar till regionerna hela lösningen på kulturklyftorna mellan stad och landsbygd? Kanske måste man också fråga sig vilken kultur och för vem. Po Tidholm har vissa farhågor när det gäller vilken typ av kultur som premieras av regionerna.
Älgjakts-fars eller finkultur
– Med den regionala fördelningen av kulturmedel har det också dykt upp en tanke om att kulturen ska vara instrumentell i att förklara platsen eller marknadsföra platsen och nå ut till just den specifika platsens medborgare med historier som angår just dem, säger Po Tidholm som menar att det folkliga och breda har vuxit på bekostnad av smalare kulturyttringar.
– I det tycker jag man sett en tendens att länsteatrarna har gått från att spela klassiker eller svåra pjäser till att göra ”communityteater” om älgjakt och arvskiften, eller länsmuseum som gör utställningar om folkrace.
Om det lockar fler att gå på teater och museum, kan det inte finnas en poäng med älgjakts-fars och folkrace-utställningar?
– Det är lite som med public service- tanken. Man sänder mello och det är lägerelden som Sverige samlas kring. Då får man in paradise hotel-tittarna, sen ska de sitta kvar vid tv:n och titta på Kulturnyheterna. Men det är inte så mycket som tyder på att det funkar.