Om en utomjording kom till jorden och frågade “Vad är egentligen Ungdomsfilm?” så skulle man kunna beskriva “Pojkarna” för den:
De tre tjejerna Kim, Momo och Bella är 14 år och vänner sedan barnsben. De hatar att gå i skolan eftersom de blir trakasserade av killarna. En dag hittar de en magisk böna som de planterar. Över en natt har bönan blivit en märklig växt som dryper av nektar och när tjejerna smakar på den söta saften förvandlas de till killar.
Så långt handlingen. Frågan är väl vad som händer sen. Vad gör man av alla ämnen som en sådan premiss skapar? Alla identitetskriser, genusfrågor, romanser och vänskaper som bara ligger och väntar för att lyftas upp i ljuset och vridas och vändas på?
När de tre vännerna förvånat står framför spegeln och för första gången blivit killar, drar fingrarna över hakan, kollar ner i byxorna och utbrister “Jag har en kuk!” då tror jag att “Pojkarna” ska bli en mycket roligare och mer dramatisk film än vad den faktiskt blir. Storyn ligger och bubblar av olika trådar att fånga upp, och visst ser och presenterar regissören Alexandra-Therese Keining alla möjliga spår. Men när det blir dags att välja story går manus och regi vilse och resultatet blir tunt och utplattat istället för mäktigt.
Filmen väljer Kims perspektiv som blommar ut i sin nattliga pojkidentitet. Dessvärre slösar filmen en massa tid på att ytligt visa Kims våndor, men den lyckas ändå inte fördjupa henne. En idolbild på Patti Smith i tonårsrummet räcker inte för att vi ska komma nära och förstå, hon förblir en väldigt skissartad figur, trots att vi följer henne i nästan två timmar.
Tiden hade kunnat användas bra mycket mer effektivt, det hade varit okej att braka på med en tydlig story. Om vi ändå inte får veta mer om Kims bakgrund så kan man ju släppa det skissartade psykologiserandet och istället gå loss med hjärta och smärta. Ingen skugga ska falla över de otroligt begåvade unga skådespelarna, där särskilt Emrik Öhlander, Wilma Holmén och Mandus Berg strålar trots ibland yxiga roller och lite klumpig dialog.
Alexandra-Therese Keining har löst vissa jätteknepiga grejer på ett imponerande sätt, som själva förvandligen, där hon har hittat manliga skådespelare som på något vis är så lika sina kvinnliga motsvarigheter att de går att klippa ihop i en sömlös transformation som vi får se när den händer. De är inte bara lika på ytan, deras gestalter, språk, sätt att röra sig stämmer överens, och där är regissörsarbetet otroligt bra. Visuellt är “Pojkarna” mäktig och mustig, tydligt signerad filmfotografen Ragna Jorming. Hon fotade även Keinings förra film, den nerviga ”Kyss mig” och den visuella likheten mellan filmerna är slående.
Det “Pojkarna” är riktigt bra på, är att förmedla frihetskänslan och lekfullheten i ett förvandlingsnummer. Att få vara någon annan, om än bara för några timmar. Samtidigt är det deprimerande att det krävs ett könsbyte för att kunna rucka på hackordningen på skolgården.