I Hannes Meidals och Jens Ohlins omarbetade version av Shakespeares Macbeth har man möblerat om i persongalleriet. Precis som i deras tidigare uppsättning av Hamlet är ett barn i centrum. Paret Macbeth som hos Shakespeare har definierats av sin barnlöshet har nu något att förhålla sig till, kanske leva för, och framför allt döda för.

I alla fall är det henne, den lilla flickan som inte kan sova, de kallar henne Baby Macbeth, de skyller sina dåd på. För att göra världen bättre måste de först, som i en parentes, undanröja vissa hinder. Parentesen saknar som bekant betydelse för allt som kommer efter. I ett efter ska allt bli bra, efteråt ska de kunna vara de människor de vill vara. Men parentesen blir längre och längre – den som har tagit första silen har som bekant mycket svårt att stå emot den andra, den som har mördat en kan ju lika gärna mörda fler, eller? Förflyttar man bara gränserna för vad som är rimligt inom moralen en centimeter i taget märks det inte så mycket …

Det är, för att citera pjäsen, en jävla massa blod, därtill många blodiga köttyxor i den här uppsättningen. Men den är också ren och rak, mindre uppbruten och dekonstruerad än Hamlet, mindre komplex. Här är blankversen nästan pedagogisk, det börjar som i en saga med ett tilltal vänt till barnet. Visst är det tacksamt att spela publiken i händerna och strössla med en del komiska poänger, men eventuellt blir det lite för frejdigt och lättvunnet.

Scenlösningen är ruskigt snygg, och då menar jag ruskig i dubbel bemärkelse. De tre kaninsystrarna seglar mardrömslikt ner på den fantasirikt belysta scenen där dimmorna ligger täta över Shakespeares hed. Liken hängs rätt och slätt upp i fonden. Foad Arbabis musik förstärker det spöklika.

Hannes Meidal och Maia Hansson Bergqvist som det smått bedårande paret Macbeth är som föräldrar är mest. Curlande, överbeskyddande och smått neurotiska. Här ägnar de sig åt självbedrägerier av sällan skådat slag. Leif Andrées stammande baneman Banquo är rätt charmig och skrämmer knappast någon. Makalös på scenen är Christina Schollin som drottningen, en tillskriven roll i sammanhanget. Här får hon makt att manövrera vilka som ska leva eller dö. Det är en magnifik återkomst till Dramaten för hennes del. Kanske är bara den värd hela biljettpriset.