Aziz Ansari och Kulturnyheternas Kim Veerabuthroo Nordberg. Foto: TT

”Master of None är hisnande”

Publicerad

Komikern Aziz Ansari spelar huvudrollen och regisserar den nya komediserien Master of None. Kulturnyheternas Kim Veerabuthroo Nordberg hoppas på en ny vår för indier på tv.

När Aziz Ansari letade skådespelare till Netflix-serien Master of None fick han frågan från seriens medskapare Alan Yang: ”Hur många gånger har du sett en asiatisk snubbe kyssa någon på tv?”

Han kom på två exempel: han i Lost och han i The Walking Dead.

Serien Master of None börjar med en mjuk skräll. Kondomen spricker i en mysig New York-lägenhet där huvudpersonen Dev för första gången har sex med sin blivande flickvän Rachel. De börjar diskutera hur de ska göra nu. De bestämmer sig för att ta en Uber till ett nattöppet apotek för att köpa ett dagen efter-piller.

Ingen stor grej på ytan kanske. Utom för den som aldrig har sett en skådespelare med indisk bakgrund ha sex på tv.

I serien spelar komikern Aziz Ansari Dev Shah, en ung skådespelare som hackar sig fram mellan provspelningar i ett kafétätt New York som påminner om det vi ser i serier som ”Louie” eller ”Girls”, men med ett tempo så nedskruvat att den kunde vara gjord på 70-talet.

Själv minns jag två kända indier från min uppväxt: Dr Bombay, som 1998 gav ut ”Rice & Curry” – Sveriges bäst säljande skiva det året, och Apu Nahasapeemapetilon – den tecknade dataingengören i Simpsons, som äger en minilivs och serverar utgången mat.

Ingen av dem är förstås egentligen indier – Dr Bombays riktiga namn är (ja, han är fortfarande verksam) Jonny Jakobsen, medan Apus röst görs av amerikanen Hank Azaria. Men båda bygger på  sydasiatiska stereotyper (och här buntar vi ihop folk från Indien, Pakistan, Bangladesh och Sri Lanka) – inställsamma, asexuella, it-kunniga, med överdriven accent.

Den amerikanska komikern Hari Kondabolu har beskrivit Apus engelska som att ”den låter som en vit kille som härmar en vit kille som driver med min pappa”. Ändå har den vänlige kassören länge varit nästan ensam representant för indier i väst i en kvarts sekel.

Har man detta med sig blir det en hisnande upplevelse att se en serie som Master of None. Ett annat avsnitt börjar med att Dev som barn klickar mellan kanaler. Apu flimrar förbi, liksom Aston Kutchers brownfaceversion av en indisk Bollywoodproducent i en chipsreklam.

Möjligheten att kunna spegla sig i kulturen är avgörande för självbilden. Den vuxna Dev vägrar göra en indisk accent under en provspelning för rollen som ”unnamed cab driver”. Det slutar med att han inte får rollen. 

Händelsen lämnar Dev ingen ro.

– Varför kan det inte finnas en Pradeep som för en gångs skull är en arkitekt eller gör ett av jobben som Bradley Cooper gör i sina filmer? frågar han.

Aziz Ansari har själv i en debattartikel i New York Times skrivit om svårigheten att hitta skådespelare med sydasiatisk eller sydostasiatisk bakgrund.

”När du castar en vit person kan du få allt du vill ha: ’Du behövde en vit kille med rött hår och en arm? Här har du sex stycken!’”. Men indiska skådespelare (eller vita skådespelare sminkade som indier, som i The Social Network eller Short Circuit 2) får finna sig i sina förutbestämda roller.

När Dev och hans kompis Ravi får veta att det står mellan dem i en produktion frågar Dev producenten om inte båda kan få vara med.

– Om jag gör en serie med två indier på affischen så kommer alla tro att det är en indisk serie. Den stora publiken skulle inte kunna relatera till den, säger producenten.

– Men så skulle du aldrig säga om en serie med två vita skådespelare. Folk kollar inte på True Detective och säger ”Åh där är den där vita polisserien”, svarar Dev.

– Vi har bara inte kommit så långt, säger producenten.

Allt detta i en serie där några minuter senare två män med indisk bakgrund diskuterar ovanstående frågor samtidigt som en tredje gör burpees i köket.

Jag har aldrig sett något liknande.

Ämnen som sexism, åldersdiskriminering och rasism behandlas med en varm humor och en tålmodig radikalitet som aldrig låter det sista ordet bli sagt.

Men den kanske största grejen är inte att Aziz Ansari diskuterar ämnet. Det är att han är hjälten i sin egen show, att han får vara en av få asiater som får kyssas på film.

Men som Aziz Ansari säger till Entertainment Weekly: ”Vet ni vad? Alla andra serier är fortfarande vita människor. Vita människor har alla andra serier. Det är fortfarande rätt dålig balans.”

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer