På sidan 29 i betänkandets första kapitlet står meningarna som kan ställa till med stora problem för public service-bolagens möjligheter att bedriva effektiv modern nyhetsrapportering.

”... kärnan i public service-uppdraget bör vara en inriktning på de samhällsbehov som marknadsaktörerna inte kan tillgodose... I detta ligger bl a att koncentrera verksamheten till bolagens kärnkompetenser, som är att tillhandahålla ljud respektive rörlig bild.”

Som motiv för detta anförs konkurrensskäl, alltså att skydda Bonnier och Schibsted och några mediebolag till.

Den som går in på SVT Nyheters sajt i dag för att få sin demokrativiktiga journalistik – till exempel för att läsa denna artikel – möter en onlineplattform där rörlig bild sannerligen inte står i centrum.

Denna text har inte någon direkt och tydlig tv-sänd motsvarighet.

Jag satt visserligen i Morgonstudion och pratade om frågorna och förväntningarna kring Public service-kommitténs slutbetänkande – samtidigt som betänkandet presenterades på en presskonferens. Det var rapportering på den direktsända nyhetstelevisionens villkor.

Men nu skriver jag en artikel baserat på att jag snabbläst betänkandet och hunnit tänka lite. Det är rapportering på onlinemediets villkor.

Ser man till uppdraget att göra maximalt med samhälls- och demokratinyttig journalistik är detta förhållningssätt det enda raka: varje plattform efter sina egna villkor, fullt utnyttjande av befintliga tekniska möjligheter.

Som de flesta i mitt yrke skulle jag också säga att min kärnkompetens är journalistik, inte något visst medium – och avgjort inte något både så brett och snävt och ointressant som ”att tillhandahålla rörlig bild”.

Men vid en strikt tillämpning av betänkandets ”bör” hade jag bara fått utföra den förra delen av dagens arbete.

Det obekväma i situationen är att SVT Nyheter nu kommit att konkurrera online med de kommersiella tidningsföretagen – på exakt samma spelplan, med exakt samma medel, fast med fickorna fulla av licenspengar, snart skattekronor. (Sveriges Radio har valt en ganska egen väg på webben och kan glädjas åt att deras medium står emot konvergensen rätt bra, och dessutom frodas; radio är och förblir radio, även i poddar och webbsändningar.)

De stora starka medieföretagen Bonnier och Schibsted har gnällt högljutt över detta i debatten. Inte så konstigt, det är odiskutabelt en sned konkurrens. Inte heller är det konstigt att de får gehör för sitt gnäll i utredningen, för det är en legitim kritik: detta är inte dealen de gick med på en gång i tiden.

Men det är viktigt att förstå att det är den tekniska förändringen som drivit fram den nuvarande situationen.

Den värld där dealen ingicks finns inte längre.

Tv, radio, press var på 1900-talet tre väldefinierade, separata massmedier. På nätet existerar inte, som var och en vet, dessa gränser.

I sådana genuina förändringsförlopp är det aldrig en lätt sak att hitta lösningen, eller snarare: den goda vägen framåt.

Det finns ett stråk av dumhet, eller skadeglädje, hos Schibsteds förre koncerndirektör Gunnar Strömblad när han säger att ”SVT startades en gång för att göra tv, det kanske man ska fortsätta med”.

Att fjättra SVT vid en borttynande medieform vore inte nyttigt för SVT, och det kan ju Strömblad strunta i.

Men om det nu är så samhällsviktigt med public service som alla partierna i den parlamentariska kommittén säger, varför skulle det vara smart att ålägga SVT att återskapa 1900-talsmediet television på nätet – istället för att göra journalistik på bästa sätt i vår tid?