Christer Björkman och Karin Falck Foto: Naina Helén Jåma/TT

Krönika: ”Mellons Hall of fame är ett ångestvrål”

Uppdaterad
Publicerad
Krönika ·

Så kom dagen då Melodifestivalens Hall of fame skulle förklaras. Så blev det inte. Istället fick tittarna ett 30 minuter längre program med ambassadörer från förr, utsända med en gemensam vädjan: Lämna oss inte!

Rebecca Haimi

Kulturjournalist

Tomas Ledin, Björn Skifs, Måns Zelmerlöw, Lill Lindfors, Loreen, Christer Lindarw, Anna Book och så vidare, och så vidare. Alla fanns på plats i Eskilstuna för att framföra sina gamla goda. Få oss att känna stor andakt inför tiden som flytt och allt livet (Mello) har gett oss. Anledningen var sakta avgående Christer Björkmans satsning Hall of fame. En fortsatt oklar produkt men med tydligt budskap: rädda varumärket. 

Premiäråret 1958 är länge sedan. Det underströk SVT-profilen Karin Falck på scenen genom att bara presentera sig själv.

– Jag tillhör historien, sa hon, och vände sig sedan till den nykläckta generationen och Melodifestivalpubliken:

– Då satt era föräldrars farföräldrar här, och nu sitter ni här. Det är en underbar tradition. Heja!

Det är denna fina tradition som Melodifestivalen desperat försöker klamra sig fast vid. Hittills i år har programmets publik inte överstigit tre miljoner tittare. En siffra som förr var en självklarhet känns nu nästan ouppnåelig. Public service ställning på tv-marknaden är inte längre självklar, vare sig konkurrensmässigt eller politiskt. Mello tappar tittare och det är inte konstigt. Alla broadcastprogram ska den vägen vandra, men Melodifestivalens dödsångest är värst. 

Hall of fame är ett ångestvrål. Ett ursinnigt försök att få tittarna att förstå att programmet är en del av vår gemensamma historia, vår kollektiva identitet. Lägger vi ned nu kanske vi aldrig kan förenas igen. 

Det fungerar nästan. När glittrande Hanson, Carson och Malmqvist vaggar på scenen känner jag att ingenting någonsin har varit bättre. 

Om kollektiv identitet över huvud taget existerar, utgörs den antagligen av gnäll. Alla håller inte med om Karin Falcks verklighetsbeskrivning av underbar tradition. I veckan har Mellons inkallade semiveteraner gått omkring och knorrat. För mycket bomber, rakter och dansare i den moderna festivalen, sade Kikki Danielsson till Nöjesbladet. Ofärdiga låtar “man inte kommer ihåg”, tyckte Roger Pontare. 

Nu är alla finalplatser tillsatta och jag är benägen att hålla med Pontare. Troligen ingen Eurovisionvinnare. Troligen inga låtar vi ska minnas länge. 

Men, så länge vi fortsätter att sura, tjata och kräva förändringar av Melodifestivalen, kommer den att finnas kvar. Och det beror på vår kollektiva tjurighet, inte vår historia.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.

Melodifestivalen

Mer i ämnet