Linnea Henriksson, David Sundin och Lina Hedlund. Foto: TT

Rädda den ängsliga Melodifestivalen innan det är för sent

Uppdaterad
Publicerad
Krönika ·

The Mamas vann? Vann The Mamas? Jag har blodtrycksfall och skriver om den här meningen för femte gången. Ett sällan skådat, överraskande resultat efter en medelmåttig Mellosäsong. Låt oss se tillbaka på den och skicka med någonting framåt.

Rebecca Haimi

Kulturjournalist

Dotter var förhandsfavoriten men förra årets körtjejer knep priset framför näsan på den bredbenta discobollen. Lolou Lamotte, Ash Haynes och Dinah Yonas Manna är värda all framgång och successionsordningen med förra årets bakgrundsfigurer längst fram känns toppen. 

Sex veckor har gått och flera trevliga låtar med god koreografi har avhandlats. Ingen stor konst har skapats men det var knappast att vänta. 

SVT:s tittarservice har mest fått publiksynpunkter om coronaviruset och Thorsten Flincks diskvalificering. Linnea Henriksson, Lina Hedlund och David Sundin var stabila proffs. Inget annat än stabila proffs.

Vad fattas då? Varför försvinner tusentals och åter tusentals tittare från programmet varje vecka? 

Scenario ett: en naturlig, digital utveckling och broadcastformatets avveckling som kommer att fortsätta tills att ingenting finns kvar. Svårt att åtgärda.

Scenario två: Ängslighet. Lätt att åtgärda.

2003 dissekerade Jonas Gardell den sinnessjuka genren schlager i monologform. En naken man gick över scenen när Lena Philipsson ledde programmet 2006. Året därpå sjöng After Dark om förtäckt onani. 2008 spelade Björn Gustafsson pruttfull på glögg och 2009 blev året när Ryssland gick i taket över Grotescos besinningslösa Tingeling-sketch. 

Gina Dirawi plockades upp, gjorde nytt men tuggades tom och spottades ut.  

2014, när Nour El Refai och Anders Jansson ledsagade tittarna fick Melodifestivalens projektledare förklara att “humor väcker känslor eftersom vi människor skrattar åt olika saker”.  

Mycket ängsligt. Och en ängslig tid följer. 

Hösten 2019 vill Kristdemokraterna att public service skalar bort krimskramset från tablån och några månader senare har Sverigedemokraternas Linus Bylund, ledamot i förvaltningsstiftelsen för SVT, SR och UR, kommunicerat att presstödet borde stoppas och public service banta ordentligt.

Påtryckningarna märks på underhållningen. Det är lätt att försvara den fria journalistiken, men hur är det med trams och skoj och fest? Vad vågar Sveriges största underhållningsprogram sända – när själva fundamentet för dess existens skälver? 

Jag saknar inte nakna statister på scenen eller Björn Gustafssons famlande fylla. Men det var roligt då. Vad är roligt nu?

På vilket sätt tar Melodifestivalen ansvar för att utveckla nöjes-tv-formatet? Svaret är inte alls. Det går inte att komma på nya, smarta uttryck när för mycket tid går åt till att gardera sig mot politiska attacker. Därför har det mesta i år (igen) handlat om glädje och gemenskap. Bara de mest harmlösa replikerna släpps igenom. När allt är slut återstår en känsla av meningslöshet.

“Det är din fest den blir vad du gör den till”, sjöng programledarna i mellanakten. Allt jag vill ha är en fest.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.

Melodifestivalen

Mer i ämnet