Jag var lite skeptiskt till konceptet ålderssegmenterad röstning. Att dela in tittarna i så många som åtta olika röstgrupper kändes onödigt detaljerad. Då såg jag inte den här kvällen framför mig. När sex av åtta tittargruppers röster redovisats var det jämt skägg mellan melloveteranen Anna Bergendahl och Medina som ställde upp för första gången som grupp. Ruskigt spännande. Vi som dömt ut Medinas röjiga allsång som för plojig för en finalplats fick se oss motbevisade. De kammade hem tolvan i åldersgruppen 30-44 år och det var avgjort. Slutsats: deras fans är äldre än jag trodde. Men så är In i dimman också en härligt yvig mix av allt ifrån latinopop, balkanblås och kampsång.
Glättig ordmassa
Annars har jag funderat en del på veckans låttexter. Och konstaterat att har man lätt till cynism och själsligt mörker gör man klokast i att inte lyssna på vad låtarna handlar om. Artisternas glättiga snack är som en kvävande självhjälpsbok. Först ut i fjärde deltävlingen var nämnda Anna Bergendahl som ville ”ge hopp och tröst”. Mello-debutanten Angelinos ballad handlade om ett förhållande som tog slut ”men som var början på något nytt”. Och Malin Christin ställde upp med en låt om vad ens kompisar försöker intala en när man blivit dumpad. Ni vet, vänninnekören som mässar att ”Det är han som är dum i huvudet och inte förtjänar dig”.
Kort sagt, Melodifestivalen är en ordmassa av pepp där inget tillåts vara mörkt på riktigt. Klara Hammarström sa kaxigt att hon med sitt bidrag Runt to the hills ville visa att ”Vi i Sverige inte behöver be om ursäkt för att vi vill någonstans och har stora mål”. Spännande! Jag spetsar öronen. Men nej, låten handlade tyvärr inte om att pissa på jantelagen. DET hade ju varit intressant på riktigt.
Korsetten förtjänade finalplats
Tur att favorittippade Hammarström gick vidare till final i alla fall. Allt annat hade varit en mindre skandal. Inte på grund av det medryckande beatet eller scenshowen där hon krigar mot sin inre demon. Men att frivilligt trä på sig en guldkorsett som gör det omöjligt att sitta i Green room är en uppoffring som måste belönas.
Låttexterna må vara banala men programmet ska ha en eloge för att man kastar sig vilt mellan genrer på ett sätt som är ovanligt för en och samma deltävling. Schlager-operan gjorde äntligen comeback i och med Tenoris svulstiga ”La stella”. Och Casper Janebrink från Arvingarna var tillbaka i tävlingen men hade klätt ut sig till varulv och bytt dansbandslunket mot growl. Nähä ok det var sångaren i (mjuk)hårdrocksbandet Lillasyster. Men ändå! Även om det oftast är mainstream-popen som kammar hem segern till slut är det en mix som håller mig på gott humör i tv-soffan.
Lata mellanakter
Oscar Zia sjöng en kuplett om att han börjat knapra tabletter eftersom programledarjobbet varit så tufft. Vanan och narcissismen trogen fortsatte man sedan att fylla mellanakten med remixer av gamla mello-låtar. Det är lätt att gnälla över latheten men jag fattar att man vill ställa Nanne Grönwall på scen igen, utklädd till mordlysten alv. Hennes låt Avundsjuk från 1998 är en rivig melloklassiker. Och se där, en text som inte handlar om att vara stark och hoppfull och resa sig utan om att rulla runt i en riktig dödssynd. Mer sånt tack.