Visa alla (2)
Visa alla (2)

Hela Bowies karriär – alla album från 1967-2016

Publicerad

David Bowies 25:e album ”Blackstar” som släpptes på hans 69-årsdag i fredags blev också hans sista.
Omdömet från kritikerna är symtomatiskt för Bowies nästan 50-åriga karriär som rockartist: det liknar ingenting han tidigare gjort, samtidigt som det låter som bara som Bowie kan göra.
Och så har han låtit sen debutplattan för 48 år sedan.

Första soloplattan kom 1967 och hette kort och gott ”David Bowie”. Den blev ingen kommersiell succé och två år senare släppte han sitt andra album som också fick heta ”David Bowie”. Då gick det bättre och han fick sin första hit med ”Space Oddity” (albumet återutgavs också 1972 under det namnet).

1970 kom tredje albumet: ”The man who sold the world” och det togs emot väl av kritikerna. Titelspåret har sedan dess spelats in av flera andra artister, bland andra Nirvana.

Många hits på Hunky Dory

Fjärde plattan ”Hunky Dory” blev Bowies första på amerikanska skivbolagsjätten RCA Records och den innehåller flera oförglömliga spår. Det är svårt att tänka sig att hits som ”Changes”, ”Life on Mars” och ”Oh! You pretty things! ” inte existerade före 1971.

Med på ”Hunky Dory” är också alla de musiker som året efteråt blir kända som ”The Spiders from Mars” på skivan som blev David Bowies definitiva genombrott.

Blir Ziggy Stardust

I ”The Rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars” har Bowie iklätt sig rollen som Ziggy Stardust –  glamrocksstjärnan som kommer med ett meddelande till mänskligheten från yttre rymden. Bland hitsen på skivan finns ”Starman”, ”Ziggy Stardust” och ”Lady Stardust”.

Uppföljaren till ”Ziggy Stardust”, ”Aladdin Sane”  kom 1973. Namnet på albumet är en ordvits på A lad insane (En galen snubbe). Bowie själv har kallat skivan ”Ziggy goes to America” och senare det året pensionerade han Ziggy Stardust efter en konsert på Hammersmith Oden i London. På skivan finns en vild och medryckande version av Rolling Stones ”Let’s spend the night together”.

”Pin Ups” från 1973 är ett renodlat cover-album där Bowie sjunger versioner av sina egna 60-talsfavoriter. Bland annat låtar av Pink Floyd, The Who och The Kinks. I skivkonvolutet beskrev David Bowie själv skivan som ”mina favoriter från Londons musikscen under åren 1964-67. Tanken var att han skulle göra ytterligare ett cover-album med sina amerikanska favoriter, men det blev inte av.

Inspirerad av Orwell

Nästa skiva blev istället ”Diamond Dogs”. En glamrocksplatta inspirerad av George Orwells ”1984” med hitlåtar låtar som ”Rebel  Rebel” och ”Big Brother”.

På sitt nionde album, ”Young Americans” från 1975, lämnas det glammiga till förmån för mer soulinspirerad musik. Skivan blev Bowies mest framgångsrika i USA hittills och titelspåret klättrade högt på hitlistorna världen över.

Mer Bowie-soul blev det på ”Station to Station” från 1976 och framgångarna i USA fortsatte. Albumet, som bland annat innehåller ”Golden Years”, nådde en tredje plats på den amerikanska Billboard-listan: en position som än i dag är den högsta Bowie nått.

Berlintrilogin

”Low” från 1977 är Bowies första album i den så kallade ”Berlintrilogin” som också innehåller ”Heroes” från samma år och ”Lodgers” som kom två år senare.

Bowie flyttade till Berlin för att han var inspirerad av den tyska Krautrocken och band som Kraftwerk och Neu!. De tre skivorna, där Bowie intog rollen som ”The Thin White Duke”, gjordes i samarbete med minimalisten och ambient-skaparen Brian Eno. Trilogin beskrivs som Bowies mest experimentella och djupaste skivor. Ändå är ”Heroes” en av Bowies allra största hits.

”Scary monsters (and super creeps)” är Bowies 14:e album och hans sista på bolaget RCA. Kritikerna kallade albumet välbalanserat och tyckte att Bowie hittat en form som kombinerade det experimentella med det konventionella. Något som ”Ashes to ashes” är ett bra exempel på. Aldrig tidigare (eller senare) har väl någon harklat sig så trallvänligt i en listetta?

Största kommersiella succén

”Let’s Dance” från 1983, det första på skivbolaget EMI, är ett av David Bowies kommersiellt mest framgångsrika. Soundet lutar lite mer åt pophållet och bland hitsen på plattan finns förutom titelspåret också ”China Girl” och ”Modern Love”.

Att skivan sålde så bra förvånade Bowie som på sina nästa två album, ”Tonight” (1984) och ”Never let me down” (1987)  försökte återupprepa succén. Men även om skivorna sålde okej, fick de ett ljummet bemötande av kritikerna. Bowie har senare själv beskrivit tiden som ”mina Phil Collins-år”.

I skarven mellan 80- och 90-talen bildade han gruppen Tin Machine som släppte två självbetitlade skivor med ett klassiskt rock-sound.

Konstnärlig återkomst

”Black tie white noise” från 1993 är Bowies 18:e soloalbum och fick blandad kritik. Rolling Stone kallade den för en av de smartaste skivorna i en väldigt smart karriär, medan Entertainment Weekly tyckte den var trött. Många ser dock skivan som Bowies återkomst till en mer konstnärlig period.

Och konstnärligt är det också på ”Outside” som kom två år senare. Här återförenades Bowie med sin vän från Berlin, Brian Eno. Skivan, vars undertitel lyer ”A non-linear Gothic Drama Hyper-Cycle”, är en slags framtidsdystopi med ett industriinfluerat sound. Med på albumet finns bland annat ”The hearts filthy lesson” och ”Hello Spaceboy”.

På ”Earthling” från 1997 har soundet utvecklats till ganska hård elektronika. Skivan Grammy-nominerades i kategorin Bästa alternativa musik-perfomance året efter och de flesta recensioner var positiva.

Två år senare släpptes ”Hours...”, en skiva med ett lugnare tempo där vissa låtar blir rent kontemplativa i sina melodier. Albumet består till stor del av musik Bowie gjorde till ett tv-spel.

”Heathen” kom 2002 och var Bowies största kommersiella framgång i USA sedan ”Tonight” 1984. Ett år senare kom ”Reality” som många trodde var det sista Bowie-albumet. Om skivans titel sa Bowie i en intervju att ”Verkligheten verkar ha blivit ett abstrakt begrepp för många.../ Kunskap och insikt verkar ha hamnat i bakvattnet och det känns som vi är på drift till sjöss”.

10-årigt uppehåll

Även om det hade varit ett värdigt slut där, med det citatet, 23 soloskivor och en konstnärlig status ingen annan rockartist kommer i närheten av, så blev det ett annorlunda slut. Ett bättre.

För tio år senare, på hans 66-årsdag den 8 januari 2013 släpptes – till hela världens stora förvåning och till mångas stora glädje – singeln ”Where are we now” som följdes av albumet ”The next day”.

Inspelningen hade hållits helt hemlig och kritiker och fans kunde inte tro varken sina ögon eller öron. Skivan blev omtyckt och fick bra recensioner. De flesta trodde dock att återkomsten på samma gång var ett sista farväl.

Men det kom istället i fredags när födelsedagsfirande David Bowie på sin 69-årsdag släppte sitt 25:e och sista album ”Blackstar”. En skiva som alltså inte liknar något han tidigare gjort, men som låter som bara Bowie kan.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

David Bowie 1947-2016

Mer i ämnet