Kulturnyheternas programledare Ika Johannesson minns Lemmy Kilmister. Foto: Carl-Johan Söder/SVT

Ika Johannesson om Lemmy Kilmister

Publicerad

Kulturnyheternas programledare Ika Johannesson, medförfattare till boken ”Blod, eld, död: en svensk metalhistoria”, minns en både stenhård och ödmjuk hårdrockstjärna.

Den första låten jag hörde med Motörhead var ”One track mind” från albumet ”Another perfect day”, en skiva som var ouppskattad när den kom 1983, men det förstod förstås inte jag, nio år gammal. Jag visste bara att låten var det mäktigaste jag någonsin hört. Hur kunde musik ens röra sig så tungt, som sirap?

Jag snodde kassetten som pappa köpt på den lokala bensinmacken och spelade låten om och om igen på bandspelaren i mitt rum.

Senare har jag läst mig till att bandet var tvungna att snabbt plocka in en ny gitarrist när ”Fast” Eddie Clarke hoppat av och att Brian ”Robbo” Robertson från Thin Lizzy inte alls gick ihop med Lemmy. Han var en mer teknisk gitarrist och albumet står ut som ett av Motörheads mest melodiska, men det var både fansen och Lemmy ointresserade av. Dessutom spelade Brian Robertson live i glansiga shorts och espadriller, vilket ytterligare spädde på irritationen. Efter ett och ett halvt år var han ute ur bandet. Som Lemmy konstaterar i sin självbiografi White Line Fever: ”Let’s face it, ballet shoes and Motörhead do not mix!”

Fråga en hårdrockare vem som är genrens största ikon och minst nio av tio kommer att säga Lemmy Kilmister. Ingen annan har hållit stilen och varit så konsekvent, både i attityd och uttryck, under så lång tid. Från starten som roddare för Jimi Hendrix, via de första stapplande stegen i psykedeliabandet Sam Gopal, sejouren med space rock-legendarerna Hawkwind och de 40 åren i Motörhead. Allt har varit hans eget; basspelet, den högt placerade micken, de förrädiskt enkla texterna som ändå innehöll så mycket.

Motörhead spelade högst och snabbast. Deras unika, superråa sound har varit avgörande för utvecklingen av både metal och punk. Marinerad i Jack Daniels och amfetamin var Lemmy hårdast av dem alla, men samtidigt den mest ödmjuka. Han höll sig inte med rockstjärnemanér. Ville man träffa honom kunde man slinka in på favorithaket Rainbow Room på Sunset Strip i Hollywood. Där satt han vid sin enarmade bandit och på rätt humör delade han gärna en drink.

Jag tycker fortfarande att ”One track mind” är en av Motörheads allra bästa låtar och det är inte att säga lite, eftersom de har en fenomenal låtskatt. Den kommer vi aldrig mer få höra live. Att Lemmy stod på scenen i Sverige i början av december, så sjuk som han var, säger allt om vem han var och vad han levde för.

Tomrummet han lämnar efter sig är lika stort som Marianergraven är djup. Vem ska någonsin kunna fylla det? Ingen förstås. Men i melankolin är jag glad över att hans liv avslutats på samma sätt som han levt. Under ett uppehåll på en världsturné, framför sitt favoritarkadspel. ”Live fast, die young” har fått en ny innebörd.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer