Rein slog igenom på allvar förra året med en självbetitlad ep, och stack ut från den samtida svenska syntscenen med sitt energiska och råa sound.

Nu är Joanna Reinikainen tillbaka med en ny ep – ”Freedoom” – som är en rasande politisk uppgörelse med sin samtid. Musiken hämtar sin energi från den hårda syntgenren electronic body music – EBM, men Per Sinding-Larsen hör också ett tydligt arv från flera generationer av elektroniskt uppror.

– Jag tycker att Rein ger oss en större historielektion än EBM – särskilt på den nya ep:n. Hon har liksom ett bpm i varje årtionde.  

På vilket sätt?

– I huvudsak handlar Reins uttryck om electric body music – den tunga syntmusik som i huvudsak utövades av lack- och läderklädda snaggade, svettiga män i till exempel Front 242 och Nitzer Ebb under 80-talet.

– Men här finns också spår av den punkigare sidan av 90-talets eurodisco med Leila K på tronen, och inte minst av den så kallade electroclashen. Det nya århundrandets sexiga och revolutionära syntstil med namn som Peaches och Chicks on Speed – där kvinnor för första gången inte bara tog plats utan också ledde utvecklingen i elektromusiken.

– Allt detta – från 70-tal till nutid och framtid – ryms i Rein. 

Vad tycker du om hennes nya ep?

– Jag hade absolut inte protesterat om Rein hade skapat ännu mer av de rasande, stålhättade kängor i luften som hon gör så starkt och bra. Men kan inte mer än hoppa högt över att hon både musikaliskt och textmässigt vill visa att hon är mer. 

– Det här är rå, hård, feministisk och futuristisk underklasspop som både skriver lite historia och håller högsta klass.