När Melodifestivalen vaknar, ruskar på sig och attackerar just när oxveckorna pågår som mest, händer alltid samma sak. Joy Deb och Linnea Deb har skrivit så många låtar att de knappt hinner byta stol i green room mellan bidragen. Någon bestämmer att fjolårets oväntade framgångar ska kopieras. Därför övertar, till exempel, ett nytt tjejband Margarets cabana-rytm och ena parten i en hastigt ihopslängd duoakt hennes orangea byxor och bredvåfflade hår.
Programledargruppen är så oförarglig och ofarlig att ingen kan säga någonting annat än att öppningsnumret väl var lite tråkigt?, och journalistkåren frågar ännu en gång Christer Björkman om vad utgiftsposterna för Sveriges största nöjesprogram egentligen ligger på, inte minst nu när public service-avgiften har förpassats till skattsedeln. Han svarar att han “faktiskt inte har någon aning” och Medierna i P1 får göra ett program som slutar i ett ja, jo och så var det med det.
Det finns en finess med att första deltävlingen alltid hålls i Göteborg. Publiken i Scandinavium är generös och skrattar åt skoj om att Annie Lööf får bestämma vilka som går vidare i tävlingen om det blir oavgjort och att Wiktorias scendusch faktiskt är återvunnet Man boy-blöta från 2010.
Själv kommer jag från Närke och tycker för det mesta att det mesta bara är lagom roligt.
Å andra sidan blir jag oerhört upprymd när de senaste årens hjulspår avbryts. Prins Daniel Westling kanske tycker att alla kvinnor besitter en urkraft (presskonferens efter nedkomst av barn nummer två 2016). Han vet inte att några av oss är urkraftigare än andra. Det kändes i alla fall så när Arja Saijonmaa talade om att hon var “tillbaka på barrikaderna”. Sedan sjöng hon om fyra årstider som styrde hon över dem med egen hand, och åkte ut ur tävlingen (sista plats).
Men strunt samma: visst blev ni varma i bröstet? Visst tårades era ögon vid förnimmelsen av Arja Saijonmaa och Mikis Theodorakis – varandras musor i ett vibrerande 70-tal så bilateralt kontinentalt att varje Europaparlamentariker borde bli kroppsligt upphetsad av bara tanken.
Det är så svårt att driva ett artistskap som inte utvecklas särskilt mycket i decennier. Men Arja Saijonmaas grace blir aldrig urtvättad. För rösten är lika stark och blicken och hållningen lika stolt som alltid. Jag tror på varje ord hon sjunger och att bli påmind om det var en glädje och kvällens stora vinst.