Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
Tali da Silva recenserar Lana Del Rey. Foto: Pamela Cochrane/SVTVisa alla (2)
Visa alla (2)

Musikrecension: ”Lana Del Rey fångar den amerikanska zeitgeisten”

Publicerad

ANALYS · Trots att Lana Del Rey frontar festivaler som Lollapalooza så låter hon inte som någon annan nutida popstjärna. På sitt sjätte album, Norman fucking Rockwell, går hon sin egen väg mer än någonsin. Kulturnyheternas musikkritiker Tali da Silva hör en Del Rey som tar sin poesi till nya höjder.

Tali da Silva

Kulturjournalist

LA is in flames, it's getting hot
Kanye West is blond and gone
Life on Mars ain't just a song
Oh the live stream's almost on

Drottningen av depp sjunger om Amerikas tillstånd i låten The Greatest, och hon gör det bra. Budskapet i kombination med den mjuka, förföriska, änglalika rösten illustrerar känslan kring nutiden på pricken: Klockan är fem i helvete men vi snoozar gärna lite till om någon bara vaggar oss till sömns.

De flesta av låtarna på Norman fucking Rockwell handlar som vanligt när det gäller Del Rey om komplicerad kärlek. Destruktivt, farligt, sorgligt – men sexigt. Och att vara ledsen på ljusa, kaliforniska stränder eller att gråta bakom surfbrädan är en bra metafor för hur det känns att leva i västvärldens egenhändigt skapade men livsfarliga överflöd anno 2019.

Lana Del Reys sound har alltid varit vackert men melankoliskt, retro men helt eget. Men Norman fucking Rockwell är ett stort steg bort från det förra mer hittiga albumet Lust for life, då hon samarbetade med Max Martin och The Weeknd. Detta trots att hon den här gången tagit hjälp av stjärnornas just nu kanske mest eftertraktade producent, Jack Antonoff, som även producerat Taylor Swifts senaste album som släpptes bara en vecka tidigare.

För musikmässigt går Lana Del Rey sin egen väg mer än någonsin när hon nu gör något så omodernt som en hyllning till folkrocken och surfrocken. Låtarna är långa och långsamma, Venice bitch som redan släppts som singel är nästan tio minuter av jammande, långa flummiga psykedeliska gitarrsolon och ibland knappt hörbar sång.

När andra artister släpper en EP eller delar upp sina album i flera delar av rädsla för att vi inte ska orka ge varenda låt den uppmärksamhet den förtjänar, så släpper Del Rey ett album nästan helt utan potentiella hits. Norman fucking Rockwell är mest av allt en stämning, någonting att lyssna på i soffan under en söndag när man har tid att zooma in – och ut. Och den som tar sig tid blir belönad. Pianospelet är flödande och känsligt, blåset i slutet av titelspåret är alldeles perfekt subtilt.

Textmässigt är Del Rey bättre och mer precis än någonsin. Your poetry's bad and you blame the news, är en rad som är både rolig och snygg: förväntningarna på hennes kommande diktsamling stiger. Däremot saknas Looking for America, protestlåten hon släppte i början av månaden som svar på flera tragiska masskjutningar i USA. Lana Del Rey får gärna vara politisk, eftersom hon kan konsten att vara det utan att för den sakens skull förvandla en låt till en tonsatt insändare.

Del Rey kritiseras ibland för att många av hennes låtar framställer kvinnor som passiva, svaga offer. Offer för elaka och kärlekssnåla män i dåliga relationer. Kritiken stämmer till stor del. Ibland står hennes väna flickighet en upp i halsen. Men i en tid full av starka Taylor Swifts och förbannade och hämndlystna Beyoncés, är Del Rey också en frisk fläkt när hon vågar vara svag.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.

musikrecension

Mer i ämnet