Immigration Nation, en av de mest strömmade serierna på Netflix just nu, börjar som ett helt vanligt avsitt av Cops där ett kamerateam följer ett gäng brottarstora amerikanska snutar som griper biltjuvar och gatulangare.
Skillnaden är att det denna gång inte är poliser vi följer (även om det står POLICE på deras skyddsvästar) utan ICE-tjänstemän.
Och de som jagas är inte kriminella. Åtminstone inte i traditionell mening.
”Hån och lögner”
U.S. Immigration and Customs Enforcement (ICE) är den federala myndighet som har till uppgift att spåra upp och gripa människor som befinner sig i USA utan tillstånd.
Det är en förbluffande öppenhet som paret Christina Clusiau and Shaul Schwarz lyckats fånga på film. Vi ser tjänstemännen håna och ljuga för personerna de griper och många gånger visa en anmärkningsvärd likgiltighet inför den mänskliga kostnaden när de splittrar familjer.
Följaktligen har mycket av uppmärksamheten kring dokumentären handlat om just detta, de individuella tjänstemännens handlingar. Men det är att haka upp sig på fel sak, menar den före detta soldaten Shaul Schwarz.
– Soldater, snutar – det är folk som lyder order. De arbetar inom ramen för en militär struktur. De rapporterar till politikerna. Det är lite snålt att bara tycka att den enskilda tjänstemannen gör fel för att han vill göra sitt jobb och blundar för livet han förstör. Vi ser det i krig: om du skickar ut dina trupper kommer det förr eller senare bli otäckt, säger Shaul Swarz.
Hårdare tag under Trump
Istället menar han att det är politiken som ska ställas till svars. Även om dokumentären spårar dagens hårda tag i migrationspolitiken tillbaka till Clintons presidentskap, via både Bush och Obama, menar skaparna bakom Immigration Nation att det har hårdnat särskilt under president Trump.
– Byråkratin används som ett vapen mot den som försöker ta sig in i landet den lagliga vägen. Den här administrationen tror att om folk blir tillräckligt rädda kommer de inte vilja migrera. Men det fungerar inte så, siffrorna är desamma, säger Shaul Schwarz.
I filmen beskriver asylaktivister ett labyrintiskt system som utformats så att varje kugge bara ska känna ansvar för sin begränsade del av det maskineri som förra året deporterade närmare 300 000 människor. Flera av agenterna beskriver sin medkänsla med de brustna familjerna, men vilar sig mot att besluten fattas av någon annan.
– Innerst inne tror jag de verkligen brottas med sin yrkesroll och funderar över hur de behandlar folk. De beter sig väldigt professionellt och militant, men när man talar med dem visar de sig ha en djupare förståelse för den större bilden. De förmår bara inte visa det, säger Cristina Clusiau.