Hösten 1995 har jag just börjat gymnasiet i Sundsvall. I Manchester slår bröderna Gallagher sönder hotellrum, ger störiga intervjuer och skriver några jäkligt brökiga men trallvänliga låtar. ”Wonderwall”, ”Don't look back in anger” och ”Champagne Supernova” är den typ av monumentala hits som fått ett eget liv och knappt är låtar längre, snarare utslitna ikoner.
Men innan dessa låtar ploinkats fram av lägereldsgitarrister på miljontals fester världen över så hade de en brutal energi och en märklig känslighet, trots de ganska simpla arren och gåpåiga sången. För en tonåring i Sundsvall var Oasis soundtrack till såväl fester som gråa februarimorgnar och olyckliga förälskelser. Det är musiken som för mig påminner om den motstridiga ungdomskänslan av att på samma gång vara extremt uttråkad och hysteriskt uppspelt.
Jag var aldrig något extremt Oasis-fans. Jag har aldrig sett dem live och jag har inte ens alla skivor. Men när jag nu sitter igenom dryga två timmar dokumentär om det grabbiga Manchester-bandet blir jag märkligt berörd. Jag gråter till och med.
Det är ett makalöst arbete som regissören Matt Whitecross presenterar. Filmklipp från första replokalen 1991, barndomsbilder och resultatet av timtals med intervjuer gjorda med bandmedlemmarna i dag. Han har klippt och klistrat och skakat fram det absoluta guldet ur sitt nya intervjumaterial. Liam och Noel har brutit med varandra i dag, men båda står ändå med som producenter till filmen, och det är tydligt att de vill berätta om sina hejdlösa år som rockikoner, även om de inte klarar av att ses utan att börja slåss. (Oasis upplöstes efter att Liam slagit sönder Noels gitarr före en spelning i Paris).
Visst är två timmar med grabbar som tjafsar, super, slåss, knarkar och då och då spelar musik, i längsta laget. Matt Whitecross vet som tur är exakt när det riskerar bli segt och har en perfekt berättarbåge. Det märks framförallt för att storyns struktur inte märks. Just som jag börjar tänka ”men vad hände med mamman?” så dyker Peggy Gallagher upp igen. Samma sak när jag sitter och tänker ”undrar hur arg den sparkade trummisen blev?” så får vi se honom triumferande stämma bandet på skitmycket pengar.
Det hjälper till att både Liam och Noel är extremt roliga. Liam är gapig och fruktansvärt jobbig, Noel den sammanbitna storebrorsan som alltid har en dräpande kommentar redo. Liam kommenterar sina ständiga skandaler med att säga ”Du kan inte förvänta dig av en 21-åring att vara professionell. En 21-åring som sjunger ”I am Supersonic, give me gin and tonic” kan ju inte sjunga så för att sen ta en kopp te och gå och lägga sig halv elva. Den här rocknrollmyten är på riktigt, i alla fall vad gäller Liam som verkar genuint bananas.
Trots att de nådde sin höjdpunkt efter bara några år, räcker de bisarra historierna för en livstid. Som när Liam fick en hammare i huvudet på skolgården och med det en musikalisk uppväckelse. Eller när Noel slog Liam med ett cricketträ. Eller när hela bandet misstog chrystal meth för kokain under USA-lanseringen med resultatet att ingen i bandet sov på tre dagar. När spelningen i LA väl kom, gick det åt helvete, alla spelade olika låtar på samma gång.
”Supersonic” är givetvis som en nostalgisk efterrätt främst för 35-40-åringar som sörjer skivaffärer, parkas, adidasskor och indiepop, men den är också en fantastisk historia om en mycket komplicerad syskonrelation, om musik som terapi och om män som gång på gång upprepar att de inte har behov att prata om sitt förflutna, men ändå så uppenbart lever hela sina liv i skuggan av det.