Varning: Delar av julkalenderns handling avslöjas i den här texten.

Vissa julkalendrar minns man. Andra inte. År 1996 var ett sådant år då jag satt bänkad. Jag vill minnas att hela familjen gjorde det. Vi nynnade på vinjettmelodin, köpte dataspelet som hörde till (fast klarade det aldrig) och när julkalendern gick i repris på tv ett par år senare så spelade vi in alltihop för att kunna titta igen och igen och igen...

Jag tror att det som lockade med ”Mysteriet på Greveholm” var den verklighetsnära känslan. Barnens äventyr som utspelades i deras eget hem. Möjligheten att som barn få kika in i tonåringen Melittas liv, 90-talssnygg och kär som hon var. Och sist men inte minst gillade jag blandningen mellan en lagom dos spökskräck och det klumpiga föräldraparets dagliga komik – mästerligt spelad av Anna-Lena Brundin och Peter Fridh.

Ja, jag hyllar faktiskt ”Mysteriet på Greveholm” och har varit rädd ända sedan nyheten om en uppföljare kom. För vad tänker man på när man hör om en ”del två” eller en ”remake”? Knappast ett mästerverk som kommer att överträffa originalet, va? Nej, snarare tvärtom. Film-uppföljare är en aldrig sinande källa för skämt.

Men nu finns det ingen återvändo. Avsnitt nummer ett har sänts och slottet Greveholm har fått nya ägare. Familjen Olsson blev tydligen vräkt. Känslomässigt lite jobbigt för oss som var med på 90-talet, men troligtvis ingen sorg för målgruppen.

I det dammiga, nedgångna slottet kliver mäklaren (Klara Zimmergren, från ”Mia och Klara”) in med en allvarlig min. ”Är det någon som kan sälja ett slott så är det jag”, konstaterar hon utan tvekan. Eftersom Zimmergren är en av Sveriges vrålroligaste just när hon ser allvarlig, less och sammanbiten ut, börjar min skepsis vända redan där.

Sedan till familjen. Två barn – båda nördiga på sitt eget vis (på ett helt positivt sätt) – och så den driftiga mamman ihop med den lite mer tafatta pappan. Under bara ett avsnitt hinner man inte riktigt lära känna familjen, men jag ser potentialen (och likheterna med familjen Olsson). Trots att ingen av föräldrarna ännu har lockat till skratt som sina föregångare. Det där med husdjur i byxbenet är lite väl simpel humor, om man frågar mig.

Då radarparet – spökena Jean och Staffan (Sven Ahlström & Pierre Lindstedt) – kommer in i bilden så försvinner ännu mer av mitt inbyggda motstånd. Handlingen går kanske lite väl fort fram och visst är det skumt att de får köpa slottet för en ynka krona trots att den fokuserade, kvinnliga mäklaren inte verkar tro en sekund på spöken.

Men när vinjettmusiken åter spelas – som skaparna tack och lov har behållit – så känner jag det. Förväntan. Julstämning. Ett litet sug efter avsnitt två. Det här kan bli en av julkalendrarna som man vill ha på dvd. Tack för ett oväntat bra återbesök på Greveholm.