Ulrich Seidl, Michael Haneke, Elfride Jelinek, Jessica Hausner. Några av det västerländska samhällets främsta kulturterapeuter är alla österrikare. Det måste betyda något.

Utan att ha några som helst belägg för det, förutom en känsla levererad via senare årens löpsedlar, verkar lederhosenlandet vara kraftigt överrepresenterat när det gäller antalet människor inspärrade i åratal i helveteskällare mitt i villaidyllen.

Något är ruttet i republiken Österrike och de fyras gäng är där och rotar och försöker ta reda på vad.

På senare tid har de ju utvidgat sina geografiska upptagningsområden, inte minst Ulrich Seidl som i den första delen av ”Paradis”-trilogin, ”Paradis: Kärlek” visade upp hela västerlandets kolonialistiska människosyn i all sin vidrighet (sexturism och maktmissbruk på fler nivåer än man vill räkna), och här i tvåan lägger han den katolska tron på terapisoffan.

Vi möter Anna Maria första gången på hennes jobb som röntgensköterska. Redan här syns Ulrich Seidls fascination inför den mänskliga kroppen, eller kanske snarare den avklädda människan, utan skydd eller statusalstrande kostym. Inför Gud och datortomografin är vi alla lika. Bäst skildrat i scenen där Anna Maria tar hand en muslimsk kvinna som har bar överkropp men ändå skyler sitt hår med slöja.

Redan där en tanke, om man så vill, om absurda ritualer och förbud.

För det är det ”Paradis: Tro” handlar om. Religionens tvingande makt, över sinnet, över sexualiteten, och det är som alltid när det gäller Seidl precist och väl formulerat.

I första akten sägs egentligen inget nytt, speciellt inte för en hårdnackad ateist som undertecknad. Ulrich Seidl är uppvuxen i ett strikt katolskt hem, han har sett den obotliga religiositeten på nära håll, låter den inkarneras i Anna Maria som dagligen piskar sig själv fri från mänskliga lustar, knäböjandes framför ett krucifix.

Hon tror att hon lider för våra synder, precis som han-ni-vet på korset, men Seidl låter ana att det snarare handlar om en psykiskt labil människas projektioner och förskjutningar. Religiositet som en slags neuros. Jo.

Vi har nog läst samma böcker om psykologiska försvarsmekanismer.

Seidl riktar mest in sig på konsekvensen av förtrycket av psyke och soma. Tesen är enkel men sann: den sexuella lusten och dito energin går inte att stänga in, den tar sig bara andra vägar, uppstår i perverterad form som självspäkning eller i värsta fall pedofili (om kyrkan skulle släppa kyskhetslöftet och uppmana till fri sex mellan alla som själva vill, skulle världen slippa mycket skit).

I akt två dras tumskruvarna åt ytterligare. SPOILERVARNING. En dag när Anna Marie kommer hem hittar hon en rullstolsbunden muslim i vardagsrummet.

Han är rolig den där Seidl...

Effekten är ljuvlig, och nu har jag tyvärr förstört överraskningen för er, men ni blev varnade. Det visar sig vara hennes man som återkommer efter två års bortavaro och plötsligt, tack vare denna förskjutning i berättelsen, öppnar sig en ny värld, Anna Maria hamnar i nytt ljus och snart ser vi ett komprimerat heligt krig utspela sig i parets hus.

”Paradis: Tro” är visserligen inte lika briljant som trilogins första installation men likväl smågalen, gravt tankeväckande och ja… rätt kul faktiskt.