En film om den egocentriske alfahannen med sårigt inre, som lever ut sin livsångest via konsten. Hyllad, (för)följd av fans. Kokainet, utbrotten, bråken med media.

En dokumentär om Mikael Persbrandt? Nej, men nästan.

Nä, det vore en populistisk överdrift men klart är att den som till äventyrs hade svårt att tänka bort Persbrandt ur alkoholistpappan i ”Mig äger ingen” står här inför ett mentalt hästjobb.

I detta det senaste samarbetet mellan Pernille Fischer Christensen och en av Danmarks flitigaste manusförfattare, Kim Fupz Aakeson, spelar vår tilltufsade nationalikon en världskänd sångare av Leonard Cohen-dignitet, bosatt i Los Angeles men nu på tillfälligt besök i hemlandet Danmark för att spela in en skiva.

Thomas Jacobs, som han heter, tar motvilligt emot besök av sin vuxna dotter, som han inte har haft någon kontakt med på åratal, och hennes lille son – ett barnbarn som han aldrig har träffat och inte heller verkar ha någon större lust att lära känna.

I danska ögon är Persbrandt antagligen bara en god och imposant aktör, i våra infinner sig såklart en extra metanivå. Det är osäkert om det bör kallas en bonus eller ett block runt illusionens fot. Persbrandts sturm und drang-liv ger ju onekligen en extra dimension till personteckningen, samtidigt som det obönhörligen, då och då, flyttar vårt fokus från dramatisk inlevelse till tabloidtankar.

Nå. Han är en god och imposant aktör. Han klarar av även det här trolleritricket men det är alltså inte helt utan friktion.

Men det är inte bara MP för biljettpengen. Den gifta regi- och manusduon som tidigare gett oss ”En såpa” och ”En familj” (och snart en biopic om Astrid Lindgren) har skapat en god berättelse med stora känslor som hela tiden balanserar på den tunna linjen mellan melodramat och vardagsdito.

Jacobs är kärv, desillusionerad och märkt av en hård uppväxt som fått honom att bygga ett ointagligt fort kring sin persona.

Grundpremissen där en äldre människa lär sig närhet tack vare en först motvillig sedan innerlig relation till ett litet barn har slitit i lång och trogen tjänst men visar sig hålla för ännu en genomkörare.

Visst klicheknarrar det lite här och där, och nog skulle en mer cynisk åskådare än undertecknad kunna skjuta MPs rockfarbror i sank men skildringen av en missbrukarpersonlighets eviga jakt på att fylla det där pulserande hålet i själen är sann och övertygande.

Om man bestämmer sig för att hoppa på tåget får man sig en känslosam och lagom sentimental sak om skuld, det sociala arvet och sentaget ansvar, om det manliga geniets fall.

Sjunger bra gör han också, faktiskt, karln. Inte rent men med rå inlevelse. Det kan ju bli riktigt dumt ibland, när filmer försöker skapa trovärdiga rockikoner, vi är många som minns Colin Nutleys ”Angel” med fasa… men till min stora förvåning ligger den medhavda skämskudden onyttjad, filmen igenom.

Se Fredrik Sahlin recensera filmen i klippet i bildspelet ovan.