”Piraterna!” är stinn av underhållande och finurliga detaljer och när man vet att det i princip tar en dag att filma en ögonblinkning är den kritiska välviljan stor.

Men med eftertankens kranka blekhet kommer också påminnelsen om att det inte är arbetet bakom en film som ska recenseras utan det resultat som syns på duken – och det är trots allt en besvikelse. 

Om man som undertecknad är stor fan av Aardmans kortare finurliga alster blir den amerikanska anpassningen lätt påfrestande. Den patenterade charmen finns visserligen där, som en grundton, men den är tyvärr effektivt dold av högljudd aktion och en hetsig framåtrörelse som skulle ge både Wallace och Gromit svåra koncentrationsproblem.

Även om många av de kreativa krafterna bakom ”Piraterna!” är brittiska är den stora budgeten delvis amerikansk och i USA vill man mer än någon annanstans se till att locka hela familjen till biograferna. 

Därför berättas denna leranimation precis som de flesta rent hollywoodska animationerna på två nivåer: dialogen och den verbala humorn riktar sig till den vuxna publiken och snubblandet och pangandet till barnen.

Taktiken fungerar tämligen väl för en engelskspråkig publik som kan gå i släktkluster till biografen men här, där den illitterata publiken (oftast barn) kräver dubbning blir det problem.

Vanligtvis brukar de svenska distributörerna släppa några textade originalversioner bredvid de dubbade men så icke denna gång (inte heller när det gäller bioaktuella ”Spegel, spegel”) – vilket gett en del upprörda röster här hemma.

Den ekonomiska tanken är dock inte så svår att förstå. ”Piraterna!” är i större grad än Aardmans kortfilmer riktad till de små, så varför lägga en massa pengar på textning och biografhyra för originalversionen, som få kommer att se, när man kan dra in den större kovan på småttingarna?

Föräldrarna kommer ju med ändå, vare sig de vill eller inte.