Ensamheten är påtaglig i Andrew Haighs hajpade drama där manusförfattaren Adam (Andrew Scott) bor ensam i ett stort bostadskomplex, helt utan grannar.

Förutom Harry (Paul Mescal), en full men älskvärd strulpelle som en kväll ringer på Adams dörr med en halvdrucken whiskeyflaska i handen. Adam tackar nej till hans erbjudande om att dricka upp den tillsammans.

Detta, ska det visa sig genom filmens okonventionella tidslinje, är ett kritiskt ögonblick. Adam har nämligen svåra, obearbetade trauman. Han närmar sig dem genom sitt manusskrivande men snart blir dröm och verklighet samma sak.

En skärva i universum där otroliga saker kan hända, som att kärlek uppstår från ingenstans och tragiska olyckor aldrig sker. Adam träffar sina föräldrar som dog 1987. Frusna i tiden försöker Adam att berätta för dem om mannen han har blivit.

Filmen har en spöklik, surrealistisk stämning, på samma gång lockande och skrämmande. Det förstärks av det illusoriska fotot som hoppar mellan overkligt och högrealistiskt.

Ordet “sensuellt” känns ofta ofräscht men med en så sinnlig film som denna måste det tas fram, tillsammans med en stilla tanke om hur befriande det är att se vackert realistiska sexscener med trevanden, fummel och plötslig blyghet. Så som det kan vara när man längtar så mycket efter närhet att man blivit rädd för den.

Men tidshopp, spökhistorier och drömscener är svåra konstuttryck att behärska, likaså helt och hållet känslodrivna berättelser. Stundtals är ”All of us strangers” rent plågsamt vacker. Gyllene solstrålar spelar i ett förälskat ansikte i en värld för två. En chans att säga det man aldrig fick säga. Längtan efter att få en försäkran på att livet kan gå vidare.

Men ibland blir det ”för mycket”, i bemärkelsen att traumat, ensamheten, tragiken och spiralen ned i psykets mörker aldrig slutar snurra. Här finns ingen andningspaus, ingen nåd. Men sådan är å andra sidan sorgen.