Regissören Kim Ki-yeol har just avslutat inspelningen av sin nästa film när han får en ingivelse att göra om slutet. Eller ja, nästan hela filmen ska det visa sig. Istället för ännu en kalkon är han övertygad om att det blir ett mästerverk. Det blir svettigt när alla skådespelare med olika divalater ska ringas in igen, och censorerna som får nys om att manuset skrivits om måste kollras bort med starksprit.

Kim drivs av en stark konstnärlig vision, parat med känslan av att vara en bluff. Han har alltid levt i skuggan av sin mentor ”den store mästaren”, elaka tungor menar dessutom att han stulit manuset till sin hyllade debutfilm.

Jee-Woon Kim siktar högt med en avancerad, men ändå tramsig metafilm om filmskapande. Filmen i filmen får vi se i svartvitt, och själva filmen om filmen i färg. De svartvita bitarna ges ungefär samma utrymme som dramat om att göra filmen, vilket gör denna uppskruvade dubbelfars tungrodd och haltande. Två timmar och femton minuter av spring och gormande är minst sagt utmattande.

Konstnärens krock med samhällets regelverk är bra filmstoff. Jag tänker till exempel på den utmärkta filmen om Dalton Trumbo och antikommunistkampanjen. Även här, i Sydkorea på 1970-talet, vill censorerna gärna se filmer där nordkoreanska kommunister brinner i ett eldhav. Tyvärr låter Jee-Woon Kim inte inte detta ta plats, censurbyrån är bara ännu ett störningsmoment.

Den stora finalen är en ”plan séquence”, en enda lång obruten kameraåkning, När man väl får se den långa sekvensen i en enda tagning, och följa Kim som springer med bakom kameran kommer Jee-Woon Kims känsla för rörlig och rolig action äntligen till sin rätt.

Men det räcker inte. Jämfört med Jee-Woon Kims fartfyllda och ganska roliga ”manchuriska steampunk-västern”, ”The Good, the Bad, the Weird”, är ”Cobweb” förvånande otajt och rörig. Än värre är att Song kang-Ho i huvudrollen inte alls når de komiska höjder han är kapabel till, vilket han visat i både Parasit (regi: Bong Joon-ho) och nämnda västernrulle.