Alla stora kvinnliga författare har ställt den, frågan om hur det är möjligt att hundra år av kvinnorörelse ändå inte gett större resultat. Hur kan man vara en fri kvinna, när det inte finns några fria män?

Irena Požar ställer den indirekt i sin undersökning ”Backlashen: Metoo och revolutionen som stoppades”, som utkommer knappt fem år efter att kvinnor över hela världen berättade om sexuellt våld från kända och okända män, i alla klasser, inom alla yrken. 

Hösten 2017 var en revolution, skriver Požar. Men sedan blev det snabbt tyst, innan motreaktionen kom. Den ”revansch patriarkatet skulle ta”.

Det är en tunn bok; tunn för att få kvinnor nu vågar vittna, tunn för att skildringarna av mäns övergrepp måste censureras för att inte riskera stämningar.

Požar beskriver hur hon under hösten 2017 upplevde medierna som ”allierade”, att de äntligen bevakade våld mot kvinnor som det alltid borde ha bevakats.

Man kunde ana att det skulle gå illa: särskilt hos Aftonbladet och Expressen som snabbt la in den klassiska tävlingsväxeln där det både gällde att vara först och smaskigast i sina nyheter, men också att hålla egna arbetsplatsproblem borta från rampljuset.

2018 och 2019 fälldes också flera svenska tidningar av Pressens opinionsnämnd för illa underbyggda namnpubliceringar. Ett tiotal kvinnor har också fällts för förtal. Ganska snabbt efteråt fick utpekade män tala ut, ganska snabbt ansågs metoo av flera namnkunniga journalister och jurister, ha ”gått för långt”. Ordet häxjakt dök upp.

Istället för att bli noggrannare i det publicistiska arbetet vände medierna kappan efter vinden, menar Požar, en revolutionär yra klädde om till misstänksamhet – mot kvinnor. Och det spred sig i offentligheten.

Gamla fördomar om män och kvinnor kom tillbaka, om hur kvinnliga offer beter sig, om mäns okontrollerbara sexualitet som kvinnors ansvar att parera. Som om ingenting hänt sedan Maria-Pia Boethiüs banbrytande reportage om våldtäkt i Expressen 1976 (som sedan blev boken ”Skylla sig själv”) eller Susan Faludis ”Backlash – kriget mot kvinnorna” från 1991.

Medierna blev rädda att göra fel – och gjorde hellre ingenting.

Det är i den stora tystnaden vi befinner oss nu, menar Požar, som gör koncisa hänvisningar till andra författare och tidigare forskning för att visa att detta är ett uråldrigt mönster. Själv tillhörig fjärde vågens feminism är hon väl medveten om värdet av att historisera – särskilt eftersom feminismen ofta fått uppfinna hjulet på nytt, och varje generation varit lika rusig av insikten att nu, nu förändras det.

En av hennes viktigaste teser är att mediernas tystnad drabbat alla låglönearbetande kvinnor som skrivit på upprop om byggbranschen, vården, skolan, städbranschen.

Det var ett oemotståndligt medienarrativ när framgångsrika kvinnor anklagade uppburna män – en individuell kändisberättelse som, när förtalsfällningarna kom, istället avfärdade metoo som ett ”elitprojekt”. Så tystades dessa ”vanliga kvinnor” ännu en gång.

Politiken då? Požar berättar med en sorgsen grimas att Åsa Regnér, dåvarande jämställdhetsminister, avgick för ett toppjobb på FN dagen efter att hon mottagit namnunderskrifter och förslag från ”den största jämställdhetspolitiska rörelsen sedan 70-talet”. Och i förra valrörelsen var Metoo nästa bortglömt.

Irena Požars pamflett må vara skriven i vemod men den glöder tätt under ytan.