”Bedragaren” är Zadie Smith första historiska roman, som dessutom handlar om autentiska personer: författaren Ainsworth, samtida med Dickens men numera bortglömd, hans kusin Eliza Touchet och så den ryktbare Pretendenten, en enkel slaktare utvandrad till Australien som under två olika rättegångar i England åren 1867-74 hävdade att han var arvtagaren Robert Tichborne.

Vem av dem är så bedragaren? Helt uppenbart Pretendenten och ändå samlas en enorm skara ur framför allt de lägre klasserna kring honom, hyllar honom som en folkets ädling och hävdar hans rätt till titeln Sir Robert. Parallellerna till en presidentpretendent i det stora landet västerut inställer sig lätt.

Men det som gör den här romanen till något mer än en allegori över samtiden – eller en rapport från en rättegång – är att perspektivet ligger hos två udda personer, dels Liza Touchet som är en intelligent, slagfärdig kvinna, engagerad i kampen mot slaveriet, dels pretendentens huvudvittne, den svarte jamaicanen Andrew Bogle.

Eliza följer rättegången tillsammans med sin kusins purunga hustru och tidigare piga som håller hårt på pretendenten. Men Elizas skarpa blick släpper inte Bogle, den ende som uppträder stram och behärskad under hela processen och som Eliza därför dras till så till den grad att hon skriver ner hans historia och själv blir författare.

”Bedragaren” är en sinnrik och mycket underhållande roman om brittiskt klassamhälle och kolonialism, om människor som skeppas fram och tillbaka över världshaven, och om romaners förhållande till verkligheten. Hur hamnade Bogle i England och varför försvarar han pretendentens uppenbart lögnaktiga historia? Han kanske gör som romanförfattare: ljuger för att kunna säga sanningen. Eller med andra ord: alla är bedragare.

Och Eliza Touchet är så nära ett självporträtt av författaren man kan komma: Hon har huvudet fullt av gestalter som vill beskrivas och förstås och vars olika identiteter och erfarenheter hon hävdar rätten att leva sig in i.