Medietrycket är stort efter Lilyas frigivning. Hon välkomnas som en hjälte men när det efter en tid framgår att hon blivit gravid efter våldtäkt, vänder välviljan snart i dess motsats. Inte minst hos hennes man, en före detta soldat som gått med i en paramilitär högergruppering som med den spirande nationalismen i ryggen attackerar romer.

Efter lidandet i fångenskap ser Lilya med nya sargade ögon på machoism, våldsförhärligande och misogyni i de egna leden. Hon bär sitt barn som en motståndshandling i en tillvaro full av ödeläggelse och död. Det är inget hon säger själv, hennes trauma gör henne överhuvudtaget till en tystlåten och ihåligt stirrande ciceron, men det återhållna skådespelet ledsagas väl av den nerviga bild- och detaljrikedomen.

Dokumentärartad realism mixas med ett kreativt flöde av TikTok-lajvar, predikande internettroll, ultraljud och distanserade drönarbilder. Vid några tillfällen krackelerar bilden i ögonblickskorta, pixlade visioner av vad Lilya gått igenom – ett effektivt sätt att ge oss tillträde till hennes annars stängda psyke. Filmskaparna döljer annars på ett förtjänstfullt vis en hel del information, låter oss fundera själva, alternativt sitta i plågad väntan på upplysning. Stiligt. Och hemskt.

Filmen hade premiär på festivalen i Cannes, tre månader efter den ryska storskaliga invasionen, vilket gjorde den akut aktuell, samtidigt som dess önskan att diskutera den ukrainska nationalismen sannolikt gör den mindre populär i det krigsdrabbade hemlandet, där det nog är svårt att saluföra nyanser.

På sätt kom filmen lite för sent – eller på tok för tidigt, för det är väl inte helt galet att tänka sig att det kommer en fredstid då nyanserna åter anses ha existensberättigande. Hur som helst har regissören Maksym Nakonechnyi och medförfattaren Iryna Tsilyk skapat ett själsligt stålbad, en Golgata-vandring rakt in i krigets inhumana helvete.