Fred, frihet och mångfald. När Önskan drar igång och berättar om det utopiska lilla kungariket Rosas i Medelhavet, känns det som att Disney direktkommenterar dagsläget med fredsbudskap. Rosas är en plats där alla får vara med. Kungen är god, stilig och behärskar magi.
Men utopi betyder som bekant ”ingenstans”. Och så ska det visa sig att den gode kungen egentligen är mer av en upplyst despot. Ganska snart en tyrann som blir mer machiavellisk för varje ifrågasättande (med svensk röst av Peter Jöback som verkar njuta av att få spela ond). Riket är harmoniskt just för att kungen tagit alla drömmar från folket, i ett lurigt pyramidspel där alla hoppas att en dag få sin önskan uppfylld.
Den unga Asha (Daniela Rathana) axlar den otacksamma rollen att syna kungen, när hela folket fortfarande älskar honom. Till sin hjälp har hon en busig stjärna, en talande get och ett halvbegåvat kompisgäng.
Önskan markerar Disneys 100-årsjubileum och har en härlig retrokänsla som plockar det bästa ur äldre Disney: glada höns som dansar, riktigt ond svart magi och ett överflöd av talande djur. Dock slipper hjältinnan vara en vän Snövit eller Marion. Asha är lika klantig och modig som Anna i Frost eller Merida i Modig, en hjältinnetyp som faktiskt börjar bli en smula utnött.
Kärnduon Chris Buck och Jennifer Lee gjorde braksuccén Frost, och det är framförallt manuset som gör Önskan så pass bra. Folket är förtryckt, men vet inte om det. De har givit upp sina inre världar för trygghet och mat på bordet. Det går utmärkt att tolka Önskan som en nyliberal propagandafilm, att alla kan bli sin egen lyckas smed. Men lika gärna kan man se den som en hyllning till den svåra och bökiga demokratin. Och en påminnelse om att alltid vara skeptisk mot karismatiska ledare.
Tyvärr är musiken väldigt svag. Stundtals svängig men med så avancerade musikalarrangemang att den blir omöjlig att sjunga med i. Förmodligen blir powerballaden Någonting mer (This Wish) utnött i radion i jul, men barnen vrålar nog fortfarande hellre med i Frost-hitten Let it go.