På Göteborgs stadsteaters stora scen råder intim vardagsrumskänsla. Framför ett rött sammetsdraperi, en ridå om man så vill, är det dags att fira jul med Ekdahls, teaterfamiljen vi känner från Ingmar Bergmans självbiografiska chef-d'oeuvre.

Bergmans film är en storslagen film med extra allt – kärlek och ondska, magi och illusion, prutthumor och livsvisdom, illustert sex och välfunnen retorik. När dottern Eva Bergman, efter fyrtio år som regissör för första gången sätter upp ett verk av fadern, betonar hon den lilla världen, den som hyllas i filmens början och slut.

Hon har förflyttat sekelskiftesberättelsen till 1930-tal och placerat en liveorkester på scenen, som för att via ett genreöverskridande soundtrack bestående av jazz, folkmusik och mjukt piano understryka sagan och teatern som tillflyktsort. Med en stor smällkaramell till ensemble har hon skapat ett kammarspel med betoning på skådespeleri och värme och med särskilt fokus på kvinnorna.

Mia Höglund-Melin gnistrar som Emilie Ekdahl, som vilsen efter maken Oscars död förblindas av längtansfylld passion och gifter sig med Edvard Vergérus, den lismande ondskan inkarnerad i Jakob Eklunds backslick och biskopsrock. Carina Boberg förkroppsligar, som matriarken Helena Ekdahl, en kvinnas alla åldrar och roller, i en enda gestalt och Ulla Skoogs Lydia Ekdahl parerar med sorgkantad humor sin make Carls elakheter.

Detta medan männen tecknas mer endimensionellt om än nog så roande – Eric Ericson gestaltar med uppblåst pondus den ohjälplige kåtbocken Gusten, Sven-Åke Gustavsson spelar med hukande giftighet den koleriske Carl och Johan Grys fantasifulle Oscar Ekdahl fortsätter att sprida ömsint godhet över sällskapet även efter sin död.

Fanny och Alexander är en berättelse vars grund vilar på spänningen mellan ytterligheter – det på alla sätt gränslösa och färgstarka livet hos Ekdahls och den strängt asketiska och svartvita tillvaron i biskopsgården, vilket väl speglas i Tofte Lambergs kontrastrika scenografi och Ann-Margeret Fyregårds kostym.

Men det är också ett verk som kanske mer än någon annan av Bergmans filmer, möjligen bortsett från Det sjunde inseglet, kännetecknas av sina skådespelare. Så nog är det smått omöjligt att se Gustav Adolf förföra pigan Maj utan att tänka på Jarl Kulles upphetsade frustande, lika svårt att se pastor Vergérus stryka Alexander över pannan utan att åkalla Jan Malmsjös stramt dubbeltydiga ansikte.

Och när filmen väl har gjort sig påmind är det inte utan att jag sitter och saknar Ingmars magi och svartsynthet i Evas mer handfasta regi. Kort sagt är det angenämt att delta i Eva Bergmans juldans, men den som söker både de ljusa och nattsvarta färgerna på den Bergmanska paletten gör klokt i att välja filmen.