Radarparet Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller har samlat en ensemble som toppas av stjärnor som Jonas Karlsson, Stina Ekblad, Elin Rombo. Orkestern är reducerad till ett tyrolerkapell med dragspelande kapellmästare.
Själv trodde jag att sådan här österrikisk operett var en stendöd genre, utom som turistmagnet i Wien. Jag blev uppriktigt förvånad över Folkoperans val, men jag förstod att teamet Staffan Valdemar Holm (regi)-Bente Lykke Møller (scenografi) kunde betyda en ironisk twist.
Kanske också en skruv till vår egen oroliga tid: Vita hästen tillkom i den laddade skarven mellan Weimar-republiken och Nazi-Tyskland.
Men på Folkoperan handlar det om själva tramset, för att tala med regissören själv. Alltså handlar det om ingenting – utom fåniga förvecklingar, lustiga rollfigurer och glada melodier.
Staffan Valdemar Holm tycks älska skruvad tramsighet, särskilt när det får utspelas i hans partners barskt minimalistiska scenografi och kostym.
För operettgenrens påbjudna kitschkulisser – alper, kossor, blomster – är borta. Inte ens ironiskt tillskruvade. Blott ett naket scenrum prytt med en flaggstång för den habsburgska fanan.
Plus några plastpallar. Samt en ensemble och sjumannaband ekiperade i snusbruna 30-talskläder. Men det joddlas, det dansas med klapp på knän och skor till glatt ackompanjemang av tuba, klarinett och dragspel
Visst blir det ofta roligt och visst låter det snyggt på sina håll. Det hör till operettgenren att också skådisar sjunger. Jonas Karlsson gör det bra i huvudrollen, men min favorit är supersopranen Alexandra Büchel – roligast av de roliga.
Nyöversättningen känns trogen originalet och saknar inte esprit. Fast jag hade gärna hört Elin Rombo sjunga den gamla ”Kan lille Sigismund rå för att han är vacker?”.
Finns här något dolt allvar? I så fall har det gått mig förbi. Den här uppsättningen stannar vid musikalisk ädelbuskis. Där poängen är den absurda kontrasten i scenografin och den skruvade gestiken. Men framförallt den höga nivån på ensemblen och den fartfyllda spelglädjen.