Karin Smirnoffs romantrilogi blev med rätta hyllad då den kom och det är med viss oro jag bänkar mig på Teater Västernorrland för att se scenversionen. Men jag behöver inte yvas. Överföringen är både snillrikt och smakfullt genomförd. Bara hur Smirnoffs karga språk överförs på scenen till den allra enklaste scenografi – ett vitt rum, några plaststolar och en låda som kan användas som säng, kista, soffa och bänk – är ett snilledrag i sig.

Detta tillsammans med ett ypperligt manus och Martin Hederos följsamma musik gör att jag med teaterns magi kliver rakt in i Jana Kippos universum.

Manusförfattaren Ivar Waldemarsons grundmaterial är romantrilogins rika väv av trådar och karaktärer samt alla de tider och platser den förhåller sig till. Dessa ska nu rymmas inom kammarspelets ram och med endast fyra karaktärer. En minst sagt tricky uppgift. Men det här är ett väldigt bra teatermanus!

Waldemarson har reducerat Smirnoffs fylliga soppa till en koncentrerad buljongtärning med både effektiva och effektfulla scenbyten. Sömlöst förflyttar vi oss mellan barndomens trauman och nutidens försök att konfrontera och eventuellt försonas med dessa. Att den våldsamma fadren dubblerar med andra fadersgestalter och modren med andra mer eller mindre frivilligt undergivna kvinnor är givetvis genialiskt och understryker Janas svårigheter att ta sig ifrån sina djupt invanda mönster.

Böckernas kärva humor förvaltas väl och skådespelarna har, med hjälp av regissören Julia Marko-Nord, hittat en spelstil som utan att gå till överdrift tecknar Smirnoffs skruvade karaktärer.

Mest av alla glänser förstås Amanda Jansson som gör Jana Kippo precis så stark, sårbar och förstörd men ändå hel som man uppfattar henne i böckerna. Det är ett lysande porträtt och kanske tar hon några steg mot något som skulle kunna vara ett självständigt jag, men det står skrivet i stjärnorna. Du får helt enkelt åka till Sundsvall för att fundera själv.