Det vi kallar vittneslitteratur rör sig mellan kollektiv och personlig tragedi. Ärendet bärs ofta av stilen. Som vitryska Svetlana Aleksijevitj destillering av människors minnen eller sydkoreanska Han Kangs brutala poetiska prosa. Gemensamt är detaljens vikt: spåren av en skjorta i jorden, ett brev som aldrig kom fram. Trotsiga reliker; här levdes ett liv!

Fransk-rwandiska Scholastique Mukasonga (f 56) har sagt att det var folkmordet som gjorde henne till författare. Nu är det 30 år sedan ”de hundra dagarna” i april 1994 då nästan en miljon av minoritetsgruppen tutsier mördades av sina landsmän hutuerna i ett folkmord som förebådats i decennier.

På svenska kommer nu Mukasongas första bok, den prisbelönta memoaren: ”Inyenzi eller kackerlackorna” (liksom ”Barfotakvinnan” och ”Madonnan vid Nilen” översatt av Maria Björkman).

Det är en kort men blytung memoar, en ”grav av papper” för alla de döda. Det finns sällan några andra. Skrivandet återstår, även om det aldrig räcker till. Det är en mycket produktiv plats för litteraturen.

Mukasonga skriver att hennes vrede börjar kännas gammal, vad tjänar det till att räkna de döda som mist både liv och namn? Men hon skriver ur tyglat raseri, i en bok som känns som både en föregångare och ett testamente, när hon kartlägger mänsklighetens avgrund. ”Naturligtvis fanns det överlevare. Ett folkmord är aldrig fulländat.”

Beata Umubyeyi Mairesses (f 79) debutroman om folkmordet, ”Alla dina skingrade barn” (översatt av Nils Wadström) talar med flera generationers röster; dottern Blanche bror Bosco tiger med sina upplevelser som soldat, och modern Immaculata har tystnat helt. ”Halsen är sorgens lock” säger ett rwandiskt talesätt.

Här flätas en intrig som i en modern medelklassroman med folkmordets logik av avskurenhet. Mairesse skriver om språket; farorna med de abstrakta, döljande metaforerna, faran att inte förstå att ord som avhumaniserar människor snart blir verklighet.

Som läsare får man ett tungt hjärta. Men kan lägga det i de bästa händer.