En äldre man sitter sargad och sjuk på en säng. Hans hud är täckt av stora slemmiga blåsor. Bredvid honom står hans vuxna dotter Sarah, hennes man Paul och deras son Travis. Alla i gasmasker. Trion lyfter upp den gamle mannen och lägger honom i en skottkärra som de kör ut en bit i den skog som omger deras stora trähus. Vid en redan grävd grav lägger de ner morfar på marken, skjuter honom till döds och bränner upp kroppen.

Den är ett hårt och effektivt anslag som får en att sätta sig spikrak i biostolen. Kanske kommer ”It Comes at Night” ändå leva upp till förhandshajpen som refererat till såväl ”Blair Witch” som ”The Walking Dead”?

Den lilla kärnfamiljen är förskansad i huset i vildmarken. Lämnar det bara när nöden kräver det. Frågorna börjar hopa sig. Vad är det som har hänt? Vad är det som hotar i skuggorna?

Väldigt lite information ges. Men om man har man sett några av de senare decenniernas zombiefilmer har man ändå premisserna rätt klara för sig.

Även om det här inte rör sig om några övernaturligheter. Inga stapplande döda, bara galopperande paranoia.

Jo, några meningar byts om den dödliga sjukdom som plötsligt dödat majoriteten av medborgarna, men annars får vi sköta det mesta av slutledningen själva. Vilket inte är speciellt svårt men ändå angenämt. I alla fall inledningsvis.

När vi mot slutet står med fler frågor än svar, och de svar som vi fått inte riktig matchar förväntningarna, är det inte lika kul. Plötsligt ter sig ”It Comes at Night” mer som ett första avsnitt i en tv-serie än en fullödig film.

Spännande är det i alla fall. I en scen panorerar kameran över Pieter Bruegels myllrande konstverk om digerdöden ”Dödens triumf” och rör sig sedan till, och in i, en mörk korridor som slutar i en blodröd dörr. En klassik symbol för det undermedvetna, och fara (senast nyttjad i nya ”Twin Peaks”). Lite övertydligt, kanske, men likväl eggande. Till viss del tack vare Bruegels målning som alltid ger kalla domedagskårar, men lika mycket till följd av ett suggestivt ljudband – och ett fritt förhållande till gränsen mellan dröm och verklighet.

När familjen en dag får Will, och sedan även hans fru och barn, på halsen testas Pauls och Sarahs medmänsklighet. 

Den yngre generationen, det vill säga Travis, är den lösa kanonen. Han betraktar som det verkar allt som pågår med ett oroligt lugn, men man kan se att något pågår där innanför pannbenet. Han tittar med stigande förskräckelse vad hans far är i stånd att göra för familjens skull.

Främlingen Wills kommentar när han försöker blidka Paul, och få honom att acceptera de nyanlända, summerar filmens grundtanke:

 ”Du bara vill skydda dit hem och din familj, det förstår jag, men låt inte min familj dö bara för det”.

Om man likt undertecknad gärna anar allegoriska ugglor i mossen är det inte svårt att se detta som en brutal metafor för flyktingmottagning. Patriarken Pauls ovilja att släppa in främlingar i sitt hus, hans beredvillighet att ta till vapen när någon närmar sig, passar ju som hand i handske med Trumps inreseförbud.

Eller okej, det kanske är att ta i, och lite väl profetiskt, eftersom filmen gjordes innan presidenten tillträdde, men man kan i alla fall se ”It Comes at Night” som en allegori över främlingsfientlighet.

Sensmoralen skulle i så fall kunna läsas: släpp inte in dem!D då går det åt pipsvängen. Å andra sidan är det inte utbölingarna som orsakar katastrofen, utan de egna nojorna.

Det som kommer om natten är inte ett monster, utan rädslan för mörkret, inom och runt omkring oss.