Alexander Dumas den yngres verklighetsbaserade Kameliadam har farit många varv runt jorden sedan romanen kom ut och pjäsen gjorde succé i Paris i mitten på 1850-talet. Ett så perfekt material för återbruk – operan ”La Traviata” och filmen ”Moulin Rouge” är bara två exempel. Greta Garbo, Sara Bernhardt, Montserrat Caballet, Nicole Kidman är några av de kvinnor vi kunnat se i rollen som kurtisanen, som blir föremål för en ung mans kärlek. Inte heller att göra berättelsen i regnbågsfärger är nytt under solen. Även i Charles Ludlams absurda 70-talspjäs ”Camille” på Theatre of the Ridiculous i New York spelades rollen av en dragartist.

De tre ingredienserna – stark passion, sjukdom som leder till död och skandal – är var för sig nog så kittlande. Tillsammans skapar de något man gärna köar för. Och att dragqueens än i dag kan väcka anstöt har vi sett i rubrikerna helt nyligen. Så visst är det är en sympatisk ansats av Sunil Munshi att placera berättelsen i en svensk småstad – även om den här iscensättningen inte håller hela vägen.

Det är helt klart en marig uppgift att få berättelsen att bära utan operans arior, den tidiga filmens melodram eller musikalens smäktande melodier, därtill i den enklaste av turnéscenografier. Ett ljusskåp mitt på scenen och täta inslag av musik är allt man har att lita till för att sätta stämningen. I övrigt ligger hela lasset på de båda herrarnas axlar – dragartisten Marcus spröda, sjukliga och fotbollsfarsan Andreas mer robusta.

Både Jacob Ericksson och Jakob Eklund är förträffliga skådespelare, men här har de fått ett väl platt manus i sina händer. Jag ömmar för dem båda, men saknar förhöjningen smärtan, svärtan, sorgen. Och vad värre är – skandalen uteblir. Bortsett från Andreas fru möter vi aldrig omgivningens reaktioner. Kärlekssagan kommer aldrig ut ur garderoben. Det är kanske därför jag aldrig blir riktigt drabbad.