– Wanna sing Video Games?
Lana Del Rey har nått allsångsnivån i sin karriär.
Publiken kan texterna utantill, och när hon ska framföra sin kanske mest kända låt får hon hjälp av hela Slottsskogen.
Hon svävar ut från scenkanten ungefär samtidigt som det slutar regna. På storbildsskärmarna är hon svartvit, vilket förstärker illusionen att hon rör sig som om hon ständigt vore lite drogad, eller i slow motion.
Till skillnad från kvällen innan i Helsingfors, då hon var klädd i Adidas, är det den klassiska versionen av Lana som står på scenen – höga klackar och vit klänning med svart skärp i midjan. Hon inleder med Body Electric – en storslagen hyllning till den amerikanska poeten Walt Whitman.
Det står ”del Rey” i snirkliga ljusblå neonbokstäver i fonden, och tunga draperier ramar in Flamingoscenen. Scenografin är lånad från den amerikanska regissören David Lynchs filmer i allmänhet (och en förtrollande scen ur Mulholland Drive med sångerskan Rebekah del Rio i synnerhet.) Vilket känns rimligt.
LÄS MER: Frank Ocean – mullrande mäktigt och lite tråkigt
Precis som Lynch åkallar Lana del Rey den fiktiva amerikanska mytologin från mitten av förra århundradet, då bilar var stora, män var lädriga och kvinnor svala.
Den här kvällen sjunger hon bättre än någonsin, flyter mellan en varm och djup röst och en jazzig falsett. Hon har med sig ett stadigt fyramannaband och två dansande körsångerskor med vilka hon gör koreograferade släpiga och lite roliga dansnummer i flera låtar (de springer på stället i Off To The Races och spanar efter killar i Music to watch boys to – kul!)
Mycket har hänt sen 2012 då Lana Del Rey hånades i pressen för ett svagt framträdande i Saturday Night Live.
Hon verkar genuint glad att vara här. Gång på gång intygar hon att hon sett fram emot just den här spelningen i månader, hon formar händerna till ett hjärta mot publiken och besvarar kärleksrop med att förkunna att ”I love YOU way more”.
LÄS MER: Recension: Lana Del ”Lust for life”
Många har oroat noterat utvecklingen från den nihilistiska debuten ”Born to Die” och 2017 års ”Lust for Life”, där Lana sjunger om att göra världen bättre och ler lyckligt på omslaget. Har den evigt sorgsna Lana del Rey blivit tvungen att dö för att ge liv åt en ny, kanske lite tråkigare version av henne?
Inget tyder på det. Sex av fjorton låtar är från från debuten, särskilt Born to Die och Ride vibrerar som farliga urkrafter, och sångerna från nya skivan låter fantastiska på scenen. Särskilt Love, som hon gör ensam med ett piano och Change, med sång, piano och darrande basfiol.
Det är märkligt hur sömlöst Lana Del Rey lyckas glida mellan rollerna – ena ögonblicket är hon den tragiska Hollywooddivan från en svunnen tid, och nästa är hon fullkomligt mänsklig, överväldigad och lite blyg. Mot slutet frågar hon snällt arrangören om hon får lov att spela en eller två låtar till, och senare om hon kan få gå ner och hälsa på publiken.
Hon får. Hon ägnar åtskilliga glada minuter åt att krama och kyssa och knäppa en rad selfies med fansen på främsta raden, innan hon dyker upp igen med en blomsterkrans i håret och avslutar konserten – och Way out west – med den mörkt romantiska Off to the Races, som aldrig har låtit så bra.