Det går spikrakt uppåt för Marinettes fotbollskarriär. Som femåring spelar hon brallorna av pojkarna, iklädd kjol och promenadskor. Vid 16 års ålder kommer hon med i ett damlag och snart ringer landslagstränaren. Historien om Marinette Pichon är en framgångssaga utan dess like.

Hemmasituationen är bedrövlig med fattigdom och en alkoholiserad och sadistisk pappa. Men där finns en mamma som stjäl pengar ur sin makes plånbok när han däckat på soffan, för att kunna köpa fotbollsskor och träningsbyxor till sin dotter. 

Förutom monstret till pappa finns en välvillighet hos människorna kring Marinette som bär henne framåt. Hon tvivlar aldrig, fotbollen är allt och hon vet hur bra hon är. Snart väntar proffskontrakt i USA och för första gången får en fransk damfotbollsspelare ordentligt betalt. USA framstår som ett enda hurrande, feministiskt paradis. Läktarna är fullsatta, Pia Sundhage peppar som assisterande coach och ingen höjer på ögonbrynen om du är lesbisk. 

Den endimensionella hyllningen av Amerikavistelsen bryts brutalt när Marinettes flickvän visar sig påminna en hel del om den misshandlande pappan. Sen går damligan i konkurs.

Mycket ska hinnas med och det går väl fort med både karaktärsteckningen och själva fotbollsscenerna. Marinette träder ändå fram som en ganska underbar tjurskallig person, mycket tack vare Garance Marilliers (Raw) briljanta gestaltning av en uppkäftig talang med känslorna på utsidan. 

Sportbiografier har ett inbyggt genifokus, ändå är filmens största behållning den kollektiva lagkänslan. Svettiga, adrenalinstinna unga kvinnor som vrålar och peppar och bråkar. Lyckoruset vid mål, anspänningen i bussen på väg mot match, en imponerande dribbling. Underbar är Sylvie Testud som gormande coach i division ett-laget som är Marinettes första steg mot en proffskarriär. 

Filmen lider av en viss redovisningssjuka, för högt tempo och väl tunna personporträtt, men Marinette är ändå en engagerade biopic om en på flera fronter banbrytande person som gjorde 81 mål under 112 landskamper.