Det finns inga egennamn i den nya boken, här finns mor, far, ett jag, ett du och barn i olika åldrar. Det är ändå en uppenbart självbiografisk roman: Jaget är författare, gift med en författare och vissa händelser och gestalter han skildrar finns också med i De oroliga av Linn Ullman, som är gift med Dahl.

Det är svårt att inte lägga de två romanerna sida vid sida för att se hur de speglar varandra. Båda skriver om familjerelationer, framför allt vuxna barns förhållande till åldrade föräldrar, och då slås jag av olikheterna mellan två var för sig lysande romaner. Linn Ullman har en svalkande distans till sina gestalter, inklusive den som liknar henne själv; Niels Fredrik Dahls berättare har inget skydd mellan sig och världen, han minns med plågsam tydlighet situationer ur barndomen som de flesta skulle ha glömt eller bara skrattat åt.

Det börjar med modern, som vill lämna över en dagbok till sin son för att hon tror att han förstår henne. Sonen vill inte ta emot, han har alltid tänkt att det är fadern han ska skriva om för att förstå sig själv, men med åren blir det tydligt hur lik han är sin mor. Hon har depressioner, han dricker. Hon stänger in sig om dagarna, vågar sig bara ut om natten, när alla sover i huset, han lever sitt missbruk på liknande sätt.

Dahl skriver självutlämnande, men lämnar aldrig ut någon annan. Hans diskretion är inte i första hand en artighet utan en konsekvens av ämnet: Depression och alkoholism liknar varandra i det att de stänger omvärlden ute, den sjuka och missbrukaren är inneslutna i sina bubblor, alla andra blir till skuggor som rör sig i utkanten av blickfältet, även de mest älskade, kanske mest just de.

Dahls poetiska, finkänsliga stil fångar helt suveränt hur det är att vilja men inte kunna ta sig ur missbrukets, ja ur själva livets plåga. Han har inget förbarmande med sig själv, men försonas med sin mor, eller rättare sagt med sitt eget förhållande till modern.

När han var barn och ung kunde han inte ta emot hennes förtäckta rop på hjälp, utan fjärmade sig. Nu när hon är död försöker han vid dryga femtio år skriva fram en sammanhållen bild av henne. Han gör det med de fragment han har, ju fler bitar som faller på plats desto tydligare blir det att det är lika mycket sig själv han söker som henne, samtidigt som skrivandet blir en gestaltning av romanens tillblivelse.

Han vrider och vänder på brev, dagboksanteckningar, bleknande fotografier, minnesbilder, fragment av samtal och försöker skapa en helhet av det. Livet blir ju aldrig riktigt helt, kan inte bli det, men romanen fogar de många trasiga skärvorna till en trots allt hel och full gestalt.