Sofia Coppolas filmer handlar om ensamhet och isolering på ett eller annat sätt men frågan är om någon är mer övergiven än Priscilla Presley (Cailee Spaeny). Som fjortonåring bor hon på en militärbas i ett främmande land. Som sextonåring lever hon instängd på Graceland medan hennes tio år äldre pojkvän (Jacob Elordi) är bortrest på filmjobb och, enligt tidningarna, ligger med sina motspelerskor. Hon är en ensam prinsessa i sin kungs ekande slott, precis som Kirsten Dunst i Coppolas ”Marie Antoinette”.
Men Priscilla är isolerad också på ett annat, mörkare sätt. Hennes kontrollerande pojkvän bestämmer vad hon ska ha på sig, vilken frisyr hon ska ha och hur hon ska sminka sig. Han, i sin tur, kontrolleras av sin manager och omger sig med ett gäng omogna jasägare. Ingen vinner. Båda stannar i växten, psykologiskt.
Som i en spegelversion av Baz Luhrmanns glittriga, svulliga storbands-Elvis, visar Coppola aldrig sångaren på scen. Hans karriär är någonting som pågår i bakgrunden, som för honom bort från Priscilla.
Här finns ett vackert men påtagligt vemod, skildrat på typiskt Coppola-manér med drömsk estetik och drivande musikval.
Men trots att hela filmen betonar Priscillas upplevelse, med hennes memoarer ”Elvis and me” (1985) till grund, får hon aldrig bli en egen person fullt ut här heller. Vi får aldrig ta del av den inre utvecklingen från lydig flickkvinna till den vuxna person som tar det sunda beslutet att lämna äktenskapet. Vi får bara se att det sker – till tonerna av Dolly Partons melankoliska ”I will always love you”.
Det är svårt att skaka av sig känslan av att också Coppola velat bevara henne i det ensamma flickstadiet. Det vore i så fall en annan sorts tragedi.