Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
Watchmen Foto: HBO press

Recension: Watchmen – urtjusigt drama om rasism och sorg

Publicerad

30 år efter den klassiska serieromanen av Alan Moore kommer en uppföljare i tv-serieformat. Kulturnyheternas kritiker ser en snygg tv-serie där nästan alla bär masker och nästan ingen är god.

Recensionen omfattar de första sex avsnitten av totalt nio.

”Den här avskyvärda staden skriker under mig, som ett slakthus fullt av efterblivna barn. Och natten stinker av samlag och dåliga samveten.” 

Så inledde den maskerade antihjälten Rorschach sin dagbok i oktober 1985. Hans över 30 år gamla prosa har melodin av ett modernt skolskjutarmanifest: horor och fjollor har ombesörjt nationens fördärv, liberaler och intellektuella ska drunkna i blod.

Det är hårda bud. På något sätt lyckas ändå Rorschach i slutändan framstå som den vettiga i Alan Moores apokalyptiska serieroman.

Watchmen slog ner som en komet när den först gavs ut 1986. Den var beviset för att det var okej för vuxna att läsa serier och har än idag en närmast ikonisk status, även utanför serievärlden.

Alan Moore visade att superhjältar inte behöver vara goda – de var inte ens superhjältar utan människor, ofta med ganska usla personligheter dessutom.

Nu tar HBO och Damon Lindelof (Lost, The Leftovers) vid efter där romanen slutade för mer än 30 år sen. Det är alltså samma universum men handlingen är förflyttad från New York till den lilla staden Tulsa i delstaten Oklahoma. 

Valet av Tulsa bygger på en verklig händelse som ägde rum där 1921. Hundratals afroamerikaner dödades i en fruktansvärd lynchning. Ytterligare tusentals fördrevs från sina hem och händelsen tystades ner i decennier. I HBO:s serie skälver samhället fortfarande av detta trauma, även om likheterna med vår verklighet i övrigt upphör där.

Om Alan Moores Watchmen hämtade näring ur kalla krigets kapprustning är det alltså nu rasism som är grundkonflikten.

Rorschach må vara död men hans vision lever vidare via den postumt utgivna dagboken som nu fungerar som en ideologisk manual för den rasistiska terrorsekten Seventh Cavalry – ett slags modernt Ku Klux Klan med Rorschachmasker istället för huvor. De har förklarat krig mot Tulsas huvudsakligt afroamerikanska poliskår.

Seriens huvudperson är poliskommissarie Angela Abar (Oscarsbelönade Regina King). Hon arbetar under täcknamnet Sister Night – efter en högerextrem terrorattack några år tidigare måste hela poliskåren arbeta med masker för sina ansikten.

Maskerna möjliggör bildmässigt stiliga, men brutala övergrepp i jakten på terroristerna vilket inkluderar en rasismdetektor och ett avslappnat förakt för konstitutionella rättigheter. Allt får man förmoda med president Robert Redfords goda minne. (Ja, den Redford har blivit president – den kontrafaktiska historieskrivningen från originalet är dragen till sin absurda spets)

Tankemässigt är budskapet här samma som i Moores Watchmen: människor drar på sig masken för att läka inre sår, men masken förmår aldrig mildra den grundläggande smärta varur allting strömmar. Där ligger dramatiken.

Damon Lindelof brukar inleda sina serier med ett trauma som driver berättelsen framåt. I Lost var det en flygkrasch, i Leftovers var det att två procent av jordens befolkning spårlöst försvann. I HBO:s Watchmen är det... 

Ja, vad är det? Vi återkommer till det. 

Lindelofs syn på sorgebearbetning är i alla fall samma som i den vackra serien Leftovers: ingen blir någonsin okej. Vi hittar bara olika sätt att hantera det. Någon klär ut sig till superhjälte, någon skaffar sig en bokstavlig foliehatt, en annan försummar sin familj på jakt efter konspirationer. 

Det är en tv-serie med självförtroende och stil. Poliskårens gula masker nästan lyser i mörkret och leder tankarna till The Comedians smiley i originalet: en ironisk accessoar hos en cyniker som genomskådat mänsklighetens mörka hjärta och därför anser sig ha rätt till våld.

Cynismen strålar med underbar humor också hos den excentriske miljardär (Jeremy Irons) som bär slående likheter med superskurken/hjälten Adrian Veidt. Den kokainsniffande och älskvärda polischefen Judd Crawford (Don Johnson) har en charmigt gladsorgsen aura omkring sig. Trent Raznors och Atticus Ross pulserande, elektroniska kompositioner åkallar undergångskänslan från serieromanen och signalerar: vi lider.

Det är urtjusigt. Men häri ligger kanske den enda frågan som skaver efter att ha sett sex av nio avsnitt: att förlägga serien i Watchmens universum innebär ju att vi befinner oss i en värld där ett bläckfiskmonster har ödelagt New York och dödat tre miljoner människor (romanen slutar ju så, spoiler). Men samtidigt tar serien avstamp i massmordet i Tulsa. Vi som tittare vet inte riktigt vilket av såren som ska plåstras om här. Båda, verkar det som.

Det är som att recensera ett mynt som singlar genom luften: oklart vilken sida det tänker landa på.

Det visar sig väl, och under tiden är det här en riktigt bra tv-serie om rasism, om sorg och om hur det förflutna alltid kommer ikapp.

Watchmen

Visa

Betyg: 4

Av: Damon Lindlof

Med: Regina King, Jeremy Irons, Don Johnson med flera

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

serierecension

Mer i ämnet