Kul och cool. Det var Robert Broberg. Robban. Robert Karl Oskar Broberg. Zero. Kärt barn, väldigt många namn.

Fem år: första mötet: en vuxen som hällde färg i en teve och det blev äventyr. The Pling & Plong Show. De första två orden lät 70-tal, som det var, men det sista, showen, lät oss ana att det fanns mer – glam. Show var glam, det andra kruskakli och det blev fantastiskt. Surrealistiskt. Gubbe gubbe röööd, varför blir du aldrig gröööööööööööööööööööön? Trafikljuspoesi.

Robert Brobergs kärlek till orden ympade in sig i kropp och själ och plötsligt var man tonåring. Robert Broberg reste runt med show, IRL, och vi bänkade oss på teatern i Jönköping. Tidigt 80-tal. På scen framför en fullsatt salong en vuxen man som fortfarande lekte. Fast det lät på allvar. Också. Han var färgglad, smart, begåvad och – snygg. Och hela hans apparition andades att det fanns något mer, något annat än handboll och frikyrkor – om man bara höll ut och tog sig därifrån.

Vi stannade kvar efter showen (”Kom upp på mitt hotellrum efter showen, så gör jag mitt extranummer dääääär”) och en kö bildades vid scenkanten. Vi sällade oss till den och överlämnade en godisklubba till artisten som tog emot den glad men inte särskilt förvånad.

Vi dividerade i evigheter efteråt, över te och digestivekex, om det var rätt att ge honom en godisklubba. Hade blommor varit bättre? Vilka slags blommor?

Gjort var gjort och man vart lite kär. Det kunde inte hjälpas. Killar som Robban fanns inte där man själv fanns. Kreativ. Kul. Och cool. Språket: upplivande och humoristiskt. Fullständigt självklart i sin galenskap.

Och så gick åren, man blev vuxen men kunde fortfarande sjunga med i ”Uppblåsbara Barbara”, ”Ingela”, ”Vatten”, ”Likbil”. Och fortfarande bli glad. På musiklektionerna sjöng vi ”Det som göms i snö”. Båtlåten dyker upp titt som tätt på Skansen – arvet efter Robert Broberg är omfamnande och omfattande.

Ordekvilibrist är för platt. Säger ingenting. Han var en storhet i sin egen kategori. Och genom hans musik, genom att sjunga med i hans låtar, stänkte lite av storheten på en själv. Man blev upplivad. Eller tröstad. Såg ett hopp. Skrattade.

Och senast förra veckan, på E22 i höjd med Kalmar, hade vi Broberg-potpurri i bilen. Svensk musikkanon för de yngsta. Och nu nynnar 7-åringen ”Bredarschlade tanter” med en självklarhet som ingen skulle förvånas av, allra minst Robert Karl Oskar Broberg. Tack för det. Vila i frid. Mölle nöh.