– Samma kväll som jag fick guldpalmen gick jag hem till lägenheten och bytte blöjor på en åtta månaders-bebis. Det är det perfekta sättet att komma ur den här hysterin. Idag är det jag som har hand om vår son. Det är skönt. Det är finns inget bättre än att vara pappa efter en sån grej, säger Ruben Östlund till Kulturnyheterna.
Om att vinna priset en andra gång inom loppet av fem år säger han att det är en bekräftelse för hans varumärke som regissör:
– Du vet om man får en guldpalm kan juryn ha gjort ett misstag. Men får man två blir det en bekräftelse på att den tidigare juryn gjort rätt. Det är en helt annan nivå.
Hoppas på en ny roll för svensk film
Redan före lördagens prisutdelning talades det om en framgång för svensk film eftersom så många svenskar var nominerade. Efter att Östlund vann Guldpalmen och Tarik Saleh manuspriset hoppas Ruben Östlund att filmen ska diskuteras på ett nytt sätt.
– Jag hoppas det kan bli en Ingmar Stenmark/Björn Borg-boost för nästa generation filmare. Att de ser att det här är ett vitalt och intressant område. Jag hoppas också att vi kan börja tala om filmer som samhällsbyggande fenomen. Att filmen blir precis som teatern något där vi faktiskt på allvar diskuterar vad bilderna vi skapar gör.
Visningen var som en fotbollsmatch
Guldpalmen till trots har den internationella kritikerkåren inte varit helt mild mot Triangle of Sadness. Ruben Östlund tar recensionerna med ro.
– Jag har aldrig varit på en så bra visning som den publika visningen i Cannes: det var applåder som att det var en fotbollsmatch mellan de olika karaktärerna. Sen finns det filmkritiker som har en pinne upp i röven och vägrar förstå att en filmvisning är någonting där man ska skapa dynamik i ett rum där man sitter och tittar på film tillsammans.
Han fortsätter:
– De representerar också en filmtradition som har varit jävligt tråkig som har gjort att det inte varit så kul att gå på bio. Där arthouse blir någon slags grådaskig positionering. Jag har ju velat komma bort från det.