Betyg: 1 av 5
Originaltitel: The Smurfs
Regi: Raja Gosnell
I rollerna: Neil Patrick Harris, Hank Azaria, Jayma Mays, Sofie Vergara
En smurf som inte smurfar smurf? Ja, inledningsvis undrar man vad som hänt med de små blå figurerna som till en början verkar prata helt normalt i den här filmen. Bristen korrigeras efterhand med lite mer inpass av smurfspråk men det är en detalj som sätter tonen, tillsammans med de läskiga ögon och egendomliga textur som smurfarna fått i det här 3D-spektaklet. Fast i det stora hela är väl det här några av filmens mindre problem.
Regissören Raja Gosnell som tidigare gett oss mästerverk som ”Chihuahuan från Beverly Hills” och spelfilmerna med Scooby Doo har nämligen lyckats nå ett nytt lågvattenmärke.
Serieskaparen Peyos gamla äventyr har här helt fått stryka på foten för en högljudd amerikansk version av allra värsta sort, hysteriskt uppdaterad till vad man tror att dagens publik vill ha.
Inte ens smurfarnas egen hemmaplan duger längre – här skickas de till New York där vi i ett myller av produktplacering får se dem rappa, spela dataspel och åka skateboard, allt medan Smurfan går och shoppar klänningar som en liten blå Carrie Bradshaw.
Storyn inbegriper också en art director (Neil Patrick Harris) som har trubbel med en krävande kund och farhågor om att bli pappa (mycket barntillvänt), något han får tampas med samtidigt som han måste hjälpa smurfarna att ta sig hem igen och skydda dem från den onde trollkarlen Gargamel (Hank Azaria) som jagar dem.
Filmen innehåller onödigt våldsamma och läskiga inslag, pinsamma passningar till en vuxen publik och riktigt låga skämt. Den känns påfallande ofta inte ens barntillvänd och håller faktiskt inte på någon nivå. Förutom en usel berättelse är den tekniskt misslyckad med undermålig svensk dubbning och ful datoranimation som passar dåligt in i de verkliga miljöerna.
Jerker Peterson